5 virala infektioner som kan påverka elefanter i fångenskap

Skriven och verifierad av Veterinär Érica Terrón González

Senaste uppdateringen: 27 december, 2022

Elefanter har genom tiderna varit förknippade med hälsa och vitalitet, både tack vare deras storlek såväl som deras lynne. Men de kan, precis som andra djur, också bli sjuka. I den här artikeln berättar vi om fem virala infektioner som kan påverka elefanter som lever i fångenskap.

Sanningen är att ingen levande varelse är befriad från att bli sjuk under sin livstid.

Endoteliotropiskt herpesvirus hos elefant (EEHV)

Elephant endotheliotropic herpesvirus (EEHV), eller Elephantid betaherpesvirus 1 (ElHV-1), producerar infektioner i majoriteten av alla däggdjursarter. De slutgiltiga värdarna för detta virus – afrikanska elefanter – blir sällan allvarligt påverkade. Men mellanvärdarna- asiatiska elefanter – drabbas mer allvarligt av denna sjukdom.

Herpesviruset tar sig in genom luftvägarna och fastnar i lungknutorna på ett asymptomatiskt vis. Djur som blir sjuka kan ändå uppvisa mildare symptom som slöhet, anorexi och även kolik. Senare kan ödem uppträda på huvud, bål och de främre extremiteterna. Det verkliga problemet uppstår när denna sjukdom blir allvarligare och orsakar blödande sår, som vanligtvis är dödliga.

Virala infektioner som kan påverka elefanter: Encefalomyokardit

Det här är en naturlig sjukdom hos råttor vilka fungerar som naturliga bärare. De allvarligaste formerna drabbar många andra däggdjur, både vilda och tama. Bland dessa djur hittar vi både den afrikanska och den asiatiska elefanten.

Viruset som orsakar denna sjukdom är ett cardiovirus från familjen Picornaviridae. Det replikerar sig i hjärtcellerna och skadar vävnaden så pass att det slutar med att viruset förstör cellerna. Denna infektion smittar normalt via den fekal-orala vägen genom förorenade livsmedel eller vatten.

Den kan dock inte spridas från en elefant till en annan. Encefalomyokardit slutar ofta i hjärtsvikt som resulterar i plötslig död. Men i mindre allvarliga fall kan denna infektion orsaka anorexi, trötthet och andningssvårigheter på grund av en överbelastning i hjärtat.

Mul- och klövsjuka

När det gäller mul- och klövsjuka ser vi en mycket smittsam, men sällan dödlig, virusinfektion. Problemet är att den har en massiv påverkan på boskapsdjur, varför syftet är att utrota den. När det gäller vilda djur påverkar denna infektion djur som idisslar, och även de som inte gör det, inklusive elefanter som lever i fångenskap.

Agenten som orsakar mul- och klövsjuka kommer från familjen Picornaviridae. Överföringen av detta virus sker via andningsorganen eller genom direktkontakt med infekterade djur eller kontaminerade föremål.

Detta är en infektion som orsakar vesikulära och erosiva skador på slemhinnorna i munnen och huden på det infekterade djurets extremiteter. Inkubationsperioden varar cirka fem dagar, vid vilken tidpunkt djuret börjar känna av symptom som depression och feber. Därefter börjar kliniska tecken dyka upp i munnen, inklusive en ökad salivproduktion och till och med uppkomsten av var.

Smittkoppor

Smittkoppor är en annan av de virala infektioner som kan påverka elefanter. Infektionen kännetecknas av svullnad i huden och slemhinnorna över hela kroppen. Denna svullnad blir värre med tiden, vilket leder till uppkomsten av smärtsamma varblåsor och sår.

Viruset som orsakar smittkoppor är av släktet Orthopoxvirus och kan bli betraktat som en zoonos som infekterar både människor och djur. Faktum är att experter tror att dess ursprung i elefanter härrör från när man använde elefanter för att locka barn till europeiska djurparker.

Elefanter tenderar att bli påverkade av biverkningar som varierar från enkel ögonkonjuntivit till en systemisk dödlig sjukdom.

Virala infektioner som kan påverka elefanter: Rabies

Viruset som orsakar denna allvarliga sjukdom är ett lyssavirus som tillhör familjen Rhabdoviridae. Det finns över hela världen och kan påverka nästan alla arter av däggdjur.

Överföring av rabies sker när ett infekterats djurs saliv kommer i kontakt med blod från ett annat djur. Det sprids med andra ord normalt som ett resultat av bett. De vanligaste bärarna av detta virus är köttätare och fladdermöss.

En elefant som blivit smittad med rabies visar först milda symtom och utvecklar sedan en total förändring i beteende. Till en början kommer det att visa sig som upphetsning, aggressivitet, desorientering och brist på koordination. Därefter kommer djuret att bli förlamat, vilket kan leda till koma. Slutligen kommer nervskadorna att vara så stora att djuret kommer att dö.

För att kunna göra en korrekt diagnos måste veterinärer skilja rabies från andra neurologiska sjukdomar, som till exempel stelkramp eller botulism. Samtidigt måste de utesluta problem som påverkar det centrala nervsystemet, till exempel hårda slag eller skottskador.