Gökmyror och deras otroliga beteende

Gökmyror, eller Anergates atratulus, är en unik art myror med ett märkligt beteende. De har dessutom ett unikt utseende bland andra myror.

Dessa insekter behöver andra myrarter för att överleva. Här berättar vi lite mer om detta.

Gökmyror

Gökmyran upptäcktes först 1852 av Shenck. De ingår i släktet Anergates och familjen myror.

Myror är eusociala varelser som vanligtvis brukar delas upp i olika grupper i kolonin: drottning, arbetare och soldater. Men gökmyrornas hierarki är lite annorlunda. De har flera drottningar och hanar, men inga arbetare.

Fysiska kännetecken

Eftersom gökmyrorna är parasitiska uppvisar de också egenskaper som är associerade med denna livsstil, från en allmän degeneration av käkarna till antennerna. Det är en av anledningarna till att både honor och hanar specialiserar sig inom parasitism.

Utöver detta har de ett ganska typiskt utseende, men är mindre än sina värdar. Att skilja mellan honor och hanar är enkelt tack vare deras allmänna utseende och könsdimorfism. Honorna är bevingade, medan hanarna inte är det. Det är för att hanarnas roll i huvudsak är reproduktion. De föds, reproducerar sig och dör i samma bo.

Utbredning

Arten återfinns i den palearktiska regionen och i Nordamerika. I Europa är den speciellt utbredd i Storbritannien, i de nordöstra delarna där den upptäcktes 1912. Arten finns även i Sverige.

I Nordamerika går den att hitta i regioner där artens värddjur lever, huvudsakligen i östra USA.

Två namn

Även om gökmyran i specialiserad litteratur, och vid specificering av arten, kallas för Anergates atratulus har den också ett annat namn. Vissa kallar den för Tetramorium atratulum, kanske för att Tetramorium är myrsläktet som den parasiterar på.

Gökmyrans otroliga beteende

Dessa märkliga myror parasiterar som sagt på andra myrarter. Faktum är att de behöver en specifik art myror för att överleva. Mysteriet som omger hela denna art ligger i sättet de relaterar till sina värdar.

Vanligtvis samexisterar parasiter med den fertila drottningen tillhörande värddjurens koloni. Dock har man inte observerat detta beteende hos gökmyror. Kolonier av gökmyror har istället 2-3 år på sig att föda fram nästa generation, då de endast stannar i värdarnas bo så länge som värdarna är unga. Även bland obligata parasiter, dvs. parasiter som är beroende av en värd för att fullfölja sin livscykel, är detta väldigt sällsynt.

Gökmyrans biologi

Forskare har försökt ta reda på hur gökmyrornas drottningar tar sig in i värddjurens bon, men har ännu inte varit framgångsrika.

Man har även utfört experiment för att analysera adoptionsprocessen. Det verkar som att gökmyrornas drottningar infiltrerar värdarnas bo utan att bli upptäckt eller med hjälp av en värdarbetare.

Väl inne i boet börjar hon kontrollera kolonins arbetare, och beordrar dem att döda sin egen drottning. Efter att drottningen har dött dödas många av hanarna och andra potentiella drottningar bland värdarna. När boet är under deras kontroll lägger gökmyrornas drottningar ägg för att garantera artens överlevnad.

Det har endast förekommit ett experiment av Crawley år 1912, i vilket gökmyrorna inte dödade värdarnas drottning. Dock så dödade de andra i kolonin följande vecka. Under detta experiment dog dessutom gökmyrornas drottning innan hon hann lägga några ägg. Därför tror forskare att deras typiska modus operandi består av att ta över bon som fortfarande har några av värdarna vid liv.

Vilka är värdarna?

Gökmyror har en tendens att välja bon av två specifika arter av släkten Tetramorium: T. caespitum and T. impurum. Dock så har man också hittat dem i Italien i ett bo tillhörande en annan besläktad art: T. diomedeum. Det här fallet anser man dock märkligt eftersom de befann sig på en låg altitud (300 meter).

Fascinerande parasitism

Sammanfattningsvis finns det även inom djurgrupper som delar vissa karaktärsdrag undantag, som gökmyran Anergates atratulus. Dessa myror uppvisar ett fascinerande beteende helt olikt det hos andra obligata parasiter.