Är manfåret en invasiv art på Iberiska halvön?

Skriven och verifierad av Veterinär Érica Terrón González

Senaste uppdateringen: 27 december, 2022

Manfåret ansågs i åratal vara en invasiv art, men nu har man börjat debattera detta. Så är den invasiv eller inte?

Manfår

Det vetenskapliga namnet på manfåret är Ammotragus lervia och det tillhör getfamiljen. Vidare är det hemmahörande på den afrikanska kontinenten.

Låt oss titta på några av dess kännetecken:

• Vuxna hanar kan väga uppemot 150 kg.
• Pälsen är väldigt kort och antingen röd eller ljusbrun – liknande färgen på ökensanden som den vanligtvis lever på. Svansen är fluffig och lång, och båda könen har skägg samt böjda horn, men hanarnas är något längre – de kan faktiskt bli upp till 60 cm långa.
• Det är ett strikt växtätande djur som äter lav, örter, grenar, blad och bär.
• De lever i relativt stora grupper med individer av alla åldrar. Honorna leder flockarna och får vanligtvis bara ett kid.
• Artens livslängd är runt 20 år.

Introduktionen av manfåret på den Iberiska halvön

Detta ägde rum på 70-talet på grund av efterfrågan på storvilt, och de anlände runt samma tid som mufflonfåret, eller rödfåret som det också kallas.

Inledningsvis levde de i naturparken Sierra Espuña i Murcia, Spanien.

Problem uppstod dock när populationen ökade snabbt tack vare den stora mängden tillgänglig mat, frånvaron av naturliga rovdjur och det stora antalet födslar.

Manfåret nådde därför de officiella nivåer som krävs för att kallas för en invasiv art.

Just nu finns de i Murcia, den valenciska regionen, Andalusien och på Kanarieöarna. De har avsevärt påverkar öns inhemska flora.

Är manfåret en invasiv art?

När de först anlände ansågs de vara en exotisk art, men idag anser flera experter att djuret hotar att ockupera de delar av regionen som den iberiska stenbocken behöver för att överleva.

Det finns dock inga tydliga bevis för att så skulle vara fallet.

“Både bergsgeten och mansfåret överlappar i sin ekologiska niche. Men de är inte överens om de optimala områdena eftersom bergsgeten gillar brantare kullar och högre altitud.
De lutar även mot relativt skogbeklädda, fuktiga platser långt från vägar och civilisation. Manfåret föredrar att beta över att livnära sig på löv.”

-Dr. Jorge Cassinello-

Givetvis fortsätter populationen av manfår att växa eftersom den inte har några naturliga rovdjur, så hantering av arten är vitalt.

Problemet är att manfåret registrerats som “sårbar eller hotad” av den Internationella naturvårdsunionen (IUCN) i medelhavsområdet (samma kategori som brunbjörnen).

På vissa håll, såsom i Valencia, anser man att det är en art som bör utrotas lokalt, trots att den samexisterar fridfullt med boskapen som betar i bergen samt med mufflonfår och hjortar.

Populationskontroll av manfåret

Det är nödvändigt att kontrollera populationen av växtätande arter. Detta sker vanligtvis genom skyddsjakt och med kunskap om vilka individer som måste dödas. Dagens hantering kan dock förbättras avsevärt.

Vidare verkar vetenskapliga bevis peka mot att manfåret inte borde anses vara en invasiv art. Varför? På grund av att dess preferens för gläntor och landsbygd främjar mångfalden.

Det är dessutom ett sätt att rensa skogarna naturligt för att bibehålla öppna brandgator.

Närvaron av manfåret på de sydöstra delarna av halvön är inte ett hot, utan gagnar snarare bergen genom att förbättra högre biomångfald i landskapen.