Allt om argalifår: världens största vilda får

Argalifår (Ovis ammon) lever i bergsområden i Tibet, Himalayabergen och andra asiatiska bergsregioner, och delas in i flera underarter som alla är utrotningshotade. I den här artikeln kommer vi att berätta allt om argalifår.

Ordet argali är en bred term för vildfår på mongoliska. Men argalifåret är inte som vilket vildfår som helst; det är det största vilda fåret i världen – ännu större än tjockhornsfåret som lever i Nordamerika.

I vuxen ålder når argalifåret i mankhöjd ca 125 cm och blir mellan 180 och 200 cm långt. En bagge väger runt 180 kg i nordliga regioner, men är vanligen mindre söderut, runt 140 kg.

Honorna är betydligt mindre på sina 68 kg. Under parningstiden använder baggarna sina långa horn för att strida med varandra. Därav har de längre horn än honorna.

Baggarna har två stora korkskruvsformade horn som, när mätt längs den yttre kurvan, kan nå en längd på hela 190 cm. Honorna har som sagt också horn, men dessa är mycket mindre, runt 50 cm långa.

Pälsfärgen varierar från ljusgul till rödbrun, grå och till och med svart.

Marco Polo-får

Hittills har nio underarter till Ovis ammon korrekt identifierats enligt var de lever (norra Kina, Tibet, Gobiöknen, osv.). Men den mest berömda är Marco Polo-fåret.

Varför kallas de för det? För att det var denna venetianska handelsresande man som “först” beskrev dem.

Det vetenskapliga namnet för Marco Polo-fåret är Ovis ammon polii. De lever till största del i bergslandskapet Pamir i Centralasien, och kan hittas i Kina, Tadzjikistan och Kirgizistan, även om vissa även befolkar delar av Afghanistan.

Fåren föredrar branta områden mellan 3500 och 5000 meter över havet. På sommaren migrerar de till områden med tätare vegetation nära flodstränder, medan de under vintern förflyttar sig till bergsväggar som sluttar söderut.

Marco Polo-får är kända för sina långa spiralhorn – de längsta hornen av alla får i världen. De börjar växa kort efter att djuren föds och följer med dem livet ut (såvida de inte är med om en olycka eller jagas).

Pälsen på Marco Polo-får är mörkbrun med vit undersida. När temperaturen sjunker växer sig pälsen på magen längre och blir som en “kjol”. De har även en kort svans som skyddar dem från de extremt kalla temperaturerna.

Artens beteende liknar de andra i Otis-familjen. De lever i små könsskilda flockar under sommarhalvåret (honornas grupp innefattar även ungdjur och icke-mogna hannar), men under parningstider går grupperna ihop.

Uppfödning av argalifår

Dominanta baggar väljer under varje parningstid ett “harem” av honor efter att ha slagits om det.

Utöver att använda sina horn under slagsmålet reser de sig även upp på bakbenen för att göra sig stora och avskräcka sina motståndare.

Efter parningen separerar sig baggarna från sina “konkubiner”, som helt har ansvaret för ungdjuren. Honorna föder ett eller två lamm efter ca 165 dagars dräktighet.

Nuvarande situation och bevarandeinsatser

På grund av jakt och överbetning av tamfår är argalifår utrotningshotade. Det kan även ha att göra med att sjukdomar överförts från tama fårflockar.

Fåren jagas för sitt kött och sina horn. Dessa används inte bara inom traditionell kinesisk medicin utan även som förstklassiga troféer för fårjägare.

De naturliga predatorerna till de vilda bergsfåren är snöleoparden och gråvargen.

Med så många faror runt sig hoppas vi innerligt att människans försök att stoppa utrotningen av argalifåren ger goda resultat!