Vattenbufflar som tamboskap: En ny symbios

Skriven och verifierad av Veterinär Érica Terrón González

Senaste uppdateringen: 21 december, 2022

Produktionen av vattenbuffel (Bubalus bubalis) har visat sig vara en av de mest framgångsrika grenarna inom nötköttsuppfödning under de senaste decennierna. Speciellt med tanke på det kaos som galna ko-sjukdan skapade på bondgårdar i många länder. Det är därför som så pass stora ansträngningar läggs på att förstå oss närmare på denna unika art. Detta för att förhållandet mellan att hålla vattenbufflar som tamboskap blir en perfekt symbios som förbättrar livskvaliteten för människor och djur.

Den negativa effekten som domesticering av en vild art kan ha får vi dock inte underskatta. Därför varnar experter om behovet av att alltid upprätthålla balans och skydda biologisk mångfald till varje pris. Här kommer vi att berätta om de speciella särdragen som vi ser med vattenbuffelodling.

Vattenbufflar som tamboskap: Ett liten introduktion av arten

Vattenbufflar tillhör underfamiljen oxdjur, precis som tamkor. De är stora och mäter upp till 2 meter i höjd och kan väga 1200 kg. Liksom många av de exotiska nötköttdjuren har dessa djur kraftiga horn.

De är kända som “vattenbufflar” på grund av att de föredrar våtmarker eller träskiga områden. Dessa nötkreatur kan gå på leriga bottnar utan problem tack vare sina breda hovarna.

Vattenbufflar som tamboskap

Denna art började betraktas som ett bruksdjur för årtionden sedan på grund av dess tredubbla syfte: produktion av kött, mjölk och arbetskraft. I samband med mättade marknader är detta ett utmärkt tillfälle att diversifiera vattenbuffeln. Speciellt i marginella områden där andra typer av boskap kanske inte kan klara sig.

Vattenbuffeln som lever vid floder (Bubalus bubalis bubalis) har visat sig vara en fantastisk mjölkproducent. Det är faktiskt den råvara som människor använder för att göra den mozzarellaost som är så utsökt på pizza.

En anna underart, B. b. Carabanensis, föredrar att leva i träsk och är mest lämplig för köttproduktion, läderproduktion och som dragdjur.

Betydelsen av detta nötkreatur över hela världen

Vattenbuffeln har visat sig vara en av de största mjölkproducenterna i världen. I flera länder överträffar avel och underhåll även traditionell boskap.

Det mesta av världens buffelbestånd tillhör småskaliga producenter i utvecklingsländer, som har ett eller två djur. Detta är fallet i Indien, som trots gårdarnas lilla storlek är en av de största producenterna.

Vissa länder har utvecklat avelsprogram för att förbättra buffelproduktionen i flera år. Detta har gjort det möjligt att skapa flera specialiserade raser, inklusive följande:

• Murrah-rasen är infödd i nordvästra Indien. Det utmärker sig för sin kolsvarta päls med bara vita fläckar i svansen. Trots att det är en ras som är känd för sin mjölkproduktion har den en mycket fördelaktig köttfördelning.
• Jaffarabadi-rasen kommer också från nordvästra Indien och liknar fysiskt sina släktingar. Det är en bra producent av både mjölk och kött.
• Medelhavsrasen är också av indiskt ursprung, trots att Europa har definierat den som kommande från Medelhavet. Återigen har den en mycket god kött- och mejeriproduktion, även i tropiska och subtropiska klimat.

Vattenbuffelodling har visat sig vara en revolution för mejeri- och mjölksektorn

Produktionen av buffelmjölk – på global nivå – är den näst viktigaste, efter komjölk. Detta innebär att den överstiger flera andra mjölkproducerande arter, som får eller getter.

Sorten “flodbuffel” står för 70% av världens population av vattenbuffel. Deras mjölk utgör en betydande del av den totala mjölkproduktionen i Indien, Pakistan och Mellanöstern. Korna producerar mellan 1500 och 4500 liter mjölk per graviditet och har en mycket lång produktiv livslängd.

Förutom fördelarna med buffelodling har deras mjölk utmärkt näringsvärde. Detta gäller särskilt när det gäller beredning av mejeriprodukter som ost, smör eller glass. Den innehåller dock mer fett och laktos än komjölk.

Komplikationer med vattenbufflar som tamboskap

Arten Bubalus bubalis i sig själv är inte under hot, men som ett resultat av dess domesticering har vilda populationer fortsatt att minska. Men detta är inte det enda problemet. Det största hotet mot arten är en dramatisk minskning av dess livsmiljö, den tropiska skogen och de träskiga områden den gillar att bo i.

Återigen är människor ansvariga för att skapa balans. Användningen av ny mark för jordbruk eller bebyggelse innebär alltför ofta att ekosystem förstörs. Vi måste alltid prioritera skyddet av orörda områden för att upprätthålla biologisk mångfald.

Den här artikeln kan kanske intressera dig …