Den fantastiska apmamman som tog hand om en hund

Det är vanligt att höra eller läsa berättelser om relationen mellan två helt olika arter. Dessa berättelser kan ibland verka konstiga. Till exempel har vi hört talas om hundar och ankor, katter och björnar, igelkottar och hundar, etc. Idag ska vi tala om apmamman som tar hand om hundar. Ja, du läste rätt!

Vi säger mamma eftersom apan vi talar om är en hona. För mer information om denna fina berättelse kan du ta en titt på videon i slutet av artikeln.

Berättelsen om apmamman

Sanningen är att denna makak tar hand om hunden av helt logiska anledningar. Varför? Hon lever i Asien med många av sin egen art. Vidare finns det många hundar och andra husdjur som överges. Utan hjälp hade valpen troligen gått samma öde till mötes som många andra hemlösa valpar i regionen. Situationen är knappast optimal för valpen, men avsevärt bättre än alternativet.

Enligt berättelsen ska apmamman ha förlorat sin egen unge. Vi vet inte om den föll från ett träd, skadades eller vad som hände. Att förlora sitt barn är givetvis smärtsamt oavsett om man är människa eller djur. Känslorna är svåra att förklara och förstå.

Apmamman blev djupt deprimerad efter att ha förlorat sin unge, men humöret förändrades när hon hittade en övergiven valp. Ödet kan ibland ge oss överraskande kort, och det är precis vad som hände. Apmamman behövde en unge och valpen behövde en mamma.

Självuppoffring och kärlek

Apan behövde inte tänka länge. Hon plockade upp hunden och började skydda den. Överraskande nog motsatte sig inte valpen hennes försök. De ses nu då och då tillsammans i grannskapet. Apan ger mat till valpen och tar hand om den som sin egen.

Hon till och med tvättar och täcker den med sina armar när den äter. Hon verkar rädd för att någon ska stjäla honom. Vilken mamma!

En bra mamma är väl trots allt en som skyddar, älskar och tar hand om sina ungar? De må vara av olika arter, men de är utan tvekan familj.

“‘Familj’ definieras inte bara av… blod. Den definieras av hängivelse och av kärlek.”

-Dave Willis-

Denna berättelse är ett bra exempel på opartisk, självuppoffrande kärlek, och något vi alla kan lära oss något av. Är det inte fantastiskt hur mycket vi kan lära oss av djur varje dag?

Kan djur av olika arter vara vänner?

Vissa frågor behöver i princip inget svar, och detta är en av dem. Två djur från olika arter kan givetvis vara vänner. Och mer än vänner kan de till och med vara en del av samma familj, som denna vackra berättelse är bevis för.

Hur är det möjligt? Enkelt! För att djur drivs av instinkt. Du kanske lockas att tro att det betyder att de inte har känslor, men så är det förstås inte. De känner och delar känslor mycket enklare än vi eftersom de inte fokuserar på fördomar, rasism och andra fula idéer som separerar oss från varandra.

Djur bryr sig inte om hur du ser ut. De bryr sig om ditt hjärta. Kärlek, lojalitet och vänskap är vad som spelar roll för dem, oavsett hur vi ser ut. En igelkott kan vara bästa vän med en hund, trots att den kan bita. En hund kan vara vän med en igelkott, trots att den kan stickas.

Tillit är viktigt för båda arterna. De tänker inte på att såra varandra. Istället värderar de bra känslor som de delar med varandra. Tror du inte att vi har mycket att lära av dem? Om du tar dig tid att tänka på frågan håller du säkert med.

Källa för huvudbild: www.infobae.com