Himalayakatten: en korsning mellan perser och siames

4 augusti, 2019
Himalayakatten har ärvt all skönhet från sin persiska kusin. Den är välkänd för sin tjocka, luxuösa päls och fantastiska blå ögon, men detta är inte de enda av dess nobla drag.

Himalayakatten är en perfekt korsning mellan perser och siames, och en otroligt vacker ras.

Men utöver dess fysiska utseende har himalayakattens lugna temperament och förmåga att anpassa sig till alla situationer gjort den till en av de populäraste raserna i världen.

Innan du beslutar dig för att adoptera en så bör du veta hur man sköter om den ordentligt. I denna artikel ska vi därför berätta för dig hur man tar hand om himalayakatten: en spännande korsning från Orienten.

Himalayakatten är en korsning med asiatiskt ursprung

Himalayakattens ursprung skvallrar om dess asiatiska ursprung. Likt många långhåriga kattraser är den resultatet av åratals avel. Himalayakatten är som sagt en korsning mellan perser och siames – två av de populäraste kattraserna i världen.

Även om de ofta tros komma från Storbritannien eller USA, föddes faktiskt de första exemplaren i Schweiz på 30-talet.

Man tror att ägarna försökte skapa en ny ras som kombinerade de fysiska dragen och fysiken hos en perser med pälsen och ögonfärgen hos en siames.

I många år vägrade kattföreningar att erkänna himalayakatten som en egen ras. Det dröjde till 1957 innan de accepterades under namnet Long-haired Colorpoint i England. Senare erkändes de även i USA och ökade i popularitet.

Det är värt att nämna att ”Himalaya” faktiskt inte är en referens till den berömda bergskedjan eller kattens faktiskt ursprung. Himalayakatten döptes faktiskt tack vare dess likheter med himalayaharen.

Fysiska kännetecken

Av naturliga skäl har himalayakatten fortfarande många fysiska kännetecken som man ser hos perser.

De är medelstora med robusta och kompakta kroppar samt korta och stabila ben. Deras huvuden är runda medan ansiktena är nästan helt platta.

Deras långa, silkeslena päls är ytterligare ett drag som de fått från sina persiska förfäder. Teckningen liknar dock mer en siames, från vilken de även ärvt sina slående blå ögon.

Acceptera teckningar kan variera något, men de måste alltid ha colorpoint, eller siamesmaskning. De vanligaste färgerna är blå, choklad, röd (eller flammig), säl, lila och sköldpaddsskal.

Karaktär och temperament

Himalayakatten är en korsning som är känd för sin lugna karaktär och stora intelligens. Den utvecklar ofta nära band till sina ägare, med vilka de är speciellt lekfulla och tillgivna.

De är normalt sett blyga och reserverade runt främlingar, men om du tar dig tid att socialisera ordentligt kan de lära sig att komma väl överens med alla och enkelt anpassa sig till nya miljöer.

Himalayakatter är välkända för sin förmåga att lära sig snabbt, vilket gör det enklare att träna dem. De njuter av att upptäcka nya kattleksaker och aktiviteter som stimulerar sinnena, speciellt om de väcker jaktinstinkten.

Himalayakatten är väldigt lugn

Skötsel av himalayakatter

Himalayakatter kräver daglig pälsvård för att hålla pälsen i toppskick. Detta motverkar att lösa hår och smuts ansamlas, vilket hjälper katten att undvika hårbollar.

Experter rekommenderar även att man badar dem en gång i månaden för att hålla pälsen ren och skinande.

Bra munhygien är också viktigt om du vill undvika plack och relaterade tandsjukdomar. Det bästa är att borsta tänderna minst två gånger i veckan för att ta bort matrester från tänder och tandkött.

En rik, stimulerande omgivning är viktigt för alla katter och uppmuntrar dem att förbli mentalt och fysiskt aktiva. Detta motverkar en rad olika beteendeproblem.

De behöver även tillgång till ett klösträd så att de kan vässa klorna.

Himalayakatten är en frisk korsning

Himalayakatter är starka och tuffa djur, och med rätt skötsel blir de sällan sjuka. De kan dock lida av ärftliga tillstånd, och några vanliga är:

  • Hårbollar i mag-tarmkanalen
  • Problem med ögonen
  • Oregelbundenheter i ansikte och käke
  • Urinvägsinfektioner och leverproblem

Himalayakatter lever i snitt i 12-15 år, men med rätt veterinärvård och preventiva åtgärder kan de leva ännu längre.