8 skäl till varför din hund äter stenar

Skriven och verifierad av Biolog Samuel Sanchez

Senaste uppdateringen: 27 december, 2022

Hundar är nyfikna djur. Ibland äter de saker som kan skada dem eller så nosar de fram någon varelse som kan bita eller sticka dem. Det slutar ofta smärtsamt! Men vissa atypiska beteendemönster kan dessutom indikera ett fysiologiskt eller mentalt problem. Här är några skäl till varför din hund äter stenar.

Stenar finns överallt längst med promenadstråket, från parken till hemmet, det finns många möjligheter för hunden att interagera med dem, på gott och på ont. Tyvärr kan förtäring av stenar leda till tarmblockeringar, invärtes skador och trasiga tänder.

1. Varför din hund äter stenar: nyfikenhet

Valpar uppfattar världen väldigt annorlunda än sina vuxna motsvarigheter. Under de första levnadsmånaderna lär sig hundarna att interagera med miljön genom att prova allt, och om något dåligt händer, då gör de det inte igen.

Om din hund är en valp kan den ta upp stenar i munnen för att den är nyfiken eller för att den gillar lukten. Även om det inte är vad vi vill att den ska göra så är det ett relativt normalt beteende hos hunddjur och många andra däggdjur. Lärande är en del av utvecklingen hos alla ryggradsdjur.

2. Positiv förstärkning

Belöningskonditionering modulerar hundens beteende på lång sikt. En av anledningarna till att din hund äter stenar kan vara att du av misstag har uppmuntrat beteendet. Till exempel då du tar bort stenen från munnen så kanske den tycker att det är en lek, och den kommer då att upprepa åtgärden.

För att undvika detta problem är det bäst att du försöker rikta vidare hundens uppmärksamhet. Försök inte att ta stenen ur munnen, rikta istället uppmärksamheten mot en annan ofarlig leksak eller annat föremål. Sker det tillräckligt länge så kommer hunden att släppa stenen på egen hand.

3. Pica

Pica är en störning som förekommer hos både hundar och människor. I detta tillstånd intar eller slickar djuret tvångsmässigt på föremål utan näringsinnehåll och utan någon uppenbar anledning. Dessa föremål inkluderar stenar, pinnar och andra vanliga element i miljön. Detta kan vara ett tydligt tecken på ett psykologiskt problemtillstånd, så det kräver omedelbar professionell uppmärksamhet.

4. Mag-tarmproblem

Som American Kennel Club indikerar så äter hundar ofta gräs. Experter tror att de gör det för att aktivera och rensa tarmarna. Men endast 25 % av hundarna kräks efter intag av gräset och mindre än 10 % har gastrointestinala symtom innan de gör det. Trots det är intaget av gräs associerat med tarmbesvär.

Samma förutsättning kan förklara en annan anledning till att din hund äter stenar. Hunden kan försöka lindra sitt magbesvär med beteenden som är så atypiska som detta. Om den gör det regelbundet och har andra associerade symtom – så som kräkningar, diarré och buksmärtor – tveka då inte att gå till veterinären.

5. Tristess

En uttråkad hund kan försöka kanalisera sin energi på många sätt. Om den inte får tillräckligt med träning dagligen tenderar hunden att bita på och göra sönder saker (destruktivt beteende), eller till och med att vara aggressiv. Om en sten är det som den har till hands kommer den att bita i den för att lösgöra spänningar.

6. Ensamhet och ouppmärksamhet

Om en hund inte får tillräckligt med uppmärksamhet kan den ägna sig åt ett negativt beteende för att få ägarens uppmärksamhet. Med andra ord kan en av anledningarna till att din hund äter sten helt enkelt vara att den vill att du ska lyssna på den.

Detta kan lösas med en grundläggande uppfostran. Som vi har sagt, försök inte ta bort stenen från djurets mun eller förvandla interaktionen till en lek eller en kamp. Lär djuret orala kommandon med hjälp av en hundtränare – lägg ner den och släpp – och sätt dem i praktik i situationer som denna. Håll din röst lugn men fast och utan förtvivlan.

När stenen väl har släppts kan du ge djuret tillgivenhet och belöning i form av godsaker som är lämpliga för hundar. De måste associera ignorerandet av stenar med något positivt.

7. Tandtillväxt

Valpar börjar utveckla “barn”-tänder vid omkring 3 veckors ålder, men det är inte förrän vid 6 månader som den fullständiga omvandlingen mellan tillfällig och permanent tandvård sker. I detta skede tenderar hundarna att bita på nästan allt runt dem för att träna sina käkar och lindra smärtan.

Om din hund väljer en sten som en tuggleksak, då byter du den helt enkelt snabbt mot en som passar bättre. När hundens permanenta tanduppsättning är etablerad bör detta beteende minska drastiskt av sig själv.

8. Mineralbrist

En mineralbrist är en annan möjlig anledning till att din hund äter stenar. När allt kommer omkring, vad kan vara rikare på mineraler än en sten? Detta beteende ses inte bara hos hunddjur, utan det finns också hos många andra djur, inklusive människor. I professionella termer är det känt som geofagi.

I dessa fall är det nödvändigt att gå till en veterinär för att justera hundens diet. Kontrollera också om det anemi föreligger som en möjlig bakomliggande orsak.

Möjliga effekter av intag av stenar

Även om det kan verka som ett roligt eller anekdotiskt beteende kan det upprepade intaget av stenar över tid orsaka hunden ett antal mycket allvarliga problem. Bland dem kan vi lyfta fram följande:

• Tarmblockering: Om din hund sväljer stenen som den biter på, då kan det orsaka en total eller delvis tarmblockering. Tillståndet kan presentera sig i form av bland annat diarré, slöhet, uttorkning och buksmärtor.
• Magperforering: Stenar är hårda och kan ha skarpa kanter, de kan vid tillfällen riva i en hunds insida. Symtomen för detta liknar mycket de som sker vid tarmblockering.
• Trasiga tänder: En trasig tand kan verka obetydlig, men den kan begränsa eller helt upphäva hundens förmåga att bita och därmed att livnära sig själv. Dessutom, på lång sikt, främjar orala skador bakterieinfektioner som kan vara mycket farliga.

Som du kan se finns det många anledningar till att din hund kan äta stenar. Vid allt från pica till tandtillväxt så kan en hund välja att ta upp stenar i munnen för att lindra sina symtom. Det är ägarens jobb att ersätta detta beteende med ett annat som ger hunden välbefinnande, men utan att äventyra dess hälsa.