Hundhälsa: symtom på stelkramp hos hundar
Fall av stelkramp hos hundar är ganska sällsynta. Katter är också mycket resistenta mot stelkramp, medan bland annat människor och hästar är väldigt mottagliga.
Men varför vaccinerar vi i så fall inte våra husdjur mot det? Svaret är att även om hundar kan drabbas av stelkramp, är de mer motståndskraftiga mot det än många andra djur.
Denna sjukdom orsakas av en infektion av bakterien Clostridium tetani, som vanligtvis kommer in i kroppen genom djupa sår. Det är viktigt att vara medveten om att den är naturligt närvarande i viss jord.
Till skillnad från vad många tror så lever Clostridium tetani vanligtvis inte i rostig metall; snarare lever den i smuts som befinner sig på den rostiga metallen.
Detta är användbar information att komma ihåg. Det är faktiskt bäst att vara försiktig med alla vassa föremål, oavsett om de är rostiga eller inte.
Det är smuts från jorden som utgör den verkliga faran. Många är inte medvetna om att det inte är själva bakterierna som orsakar sjukdomen. Stelkramp orsakas istället av nervgiftet tetanospasmin.
Bakterierna kommer in i organismen genom ett snitt eller sår. Efter några dagars inkubation börjar bakteriesporerna att producera ett gift. Giftet binder sig till nervsystemet och de typiska symtomen på stelkramp utvecklas.
Ett annat intressant faktum är att alla Clostridium tetani-bakterier som djuret får i sig eller som kommer i kontakt med huden inte orsakar några problem.
Detta beror på att bakterierna kräver en syredepriverad miljö för att producera toxinet.
Kliniska tecken på stelkramp
Symtom på stelkramp börjar normalt uppträda mellan 5 och 10 dagar efter det första såret. I vissa fall kan emellertid symtom förekomma tidigare eller upp till tre veckor efter exponering.
Toxinet påverkar nerverna, ryggmärgen och hjärnan, vilket leder till nervöverkänslighet och muskelspasmer. Hos hundar kan stelkramp ta två olika former.
1. Lokal stelkramp
Detta är den vanligaste formen av stelkramp hos hundar. De drabbade djuren utvecklar muskelstyvhet i extremiteterna eller i musklerna närmast såret. Förutom styvhet i musklerna kan du också märka muskelspasmer.
Lokal stelkramp kan utvecklas till generaliserad stelkramp om den inte behandlas, även om så inte alltid är fallet.
2. Generaliserad stelkramp
Generaliserad stelkramp påverkar omfattande områden av kroppen. Ett drabbat djur går stelt med svansen sträckt upp i luften eller utsträckt rakt bakåt.
Dess muskler kan bli så stela att det inte längre kan böja lederna för att ställa sig upp. Många utvecklar den så kallade “sågbock-ställning”, med alla fyra benen styvt uthållna.
Generaliserad stelkramp påverkar ofta musklerna i ansiktet.
Många djur utvecklar förhöjda tredje ögonlock, skrynkliga pannor (på grund av muskelspasmer) och läpparna verkar frysa i ett risus sardonikus (latin för sardoniskt leende).
Käkarna låser sig ofta i ett stängt läge, och det är därför stelkramp ofta kallas för “lockjaw”. Djuret kan då längre inte svälja, vilket kan leda till svårigheter att äta och överdriven dregling.
I vissa fall kan stelkramp också orsaka muskelspasmer i halsen eller diafragman – muskeln som styr andning – vilket gör det svårt för djuret att andas.
Många djur med generaliserad stelkramp kommer även utveckla feber. Denna feber beror vanligtvis inte på själva bakterieinfektionen. Istället är det orsakat av värmen som de ständiga muskelsammandragningarna genererar.
Behandling av stelkramp hos hundar
Behandling av stelkramp består huvudsakligen av stödjande vård. Veterinärer fortsätter behandlingen medan hundens nervsystem återhämtar sig från skadorna orsakade av nervgiftet.
En hund med generaliserad stelkramp kan inte gå. Som ett resultat kräver den mycket omvårdnad. En veterinär kommer ge den en mjuk säng och hjälper den att ofta ändra position för att förhindra liggsår, eller trycksår.
I vissa fall kan man behöva mata hunden genom ett nasogastriskt matningsrör. Hunden kan också behöva en kateter för att hjälpa till att tömma urinblåsan.
Dessutom är det bäst att hålla extern stimulering till ett minimum. Att hålla djuret i en lugn, mörk miljö hjälper till att minska stimuleringen som kan förvärra muskelspasmer.
Återhämtningen kan ta veckor, eller till och med månader, men med rätt behandling överlever många hundar.
Hundar har inget vaccin mot stelkramp
Om din hund river sig på taggtråd eller ett annat vasst föremål bör du omedelbart hålla stor koll. Du kommer förmodligen att fråga dig själv: “Vad nu? Behöver inte min hund en stelkrampsspruta? ”
Tyvärr finns det inget vaccin mot stelkramp för hundar. Det finns flera godkända vaccinationer för människor, hästar och får, men ingen vaccination för hundar.
Eftersom stelkramp är relativt sällsynt hos hundar skulle försäljningen av ett vaccinet förmodligen inte täcka kostnaden för dess utveckling. Som ett resultat är det knappast förvånande att inget läkemedelsföretag ännu har investerat i ett.
Oavsett ekonomiska faktorer finns det också ett antal etiska överväganden att beakta. För att bestämma om ett vaccin skulle vara effektivt hos hundar måste utredare först smitta hundar med bakterierna.
Infektionen och den resulterande sjukdomen, behandlingen och de möjliga biverkningarna av vaccinationen skulle orsaka djuren stort lidande, och vissa djur skulle utan tvekan dö under undersökningen.
Sammantaget verkar det osannolikt att ett vaccin någonsin kommer att utvecklas.
Hur man förebygger stelkramp hos hundar
Eftersom att det nu inte finns något vaccin för hundar mot stelkramp, hur kan du då skydda ditt husdjur?
Se först till att rengöra alla sår försiktigt och noggrant. Bitsår och djupa sår utgör den största risken när det gäller att utveckla stelkramp. Tveka inte att konsultera en veterinär om ditt husdjur har denna typ av skada.
Om ditt husdjur har ett öppet sår, se till att hålla ett öga på det under några veckor. Om du märker några som helst tecken på stelhet runt såret ska du omedelbart kontakta veterinären.
Tidig diagnos och behandling kan förbättra prognosen.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Liu-Wu, Y. C., & Orozco-Cárdenas, A. (2014). Tratamiento de las mordeduras de perro. Revista medica de costa rica y Centroamérica, 71(610), 289-292.
- Hernández, C. M. (2009). Tétanos en un perro: caso clínico. REDVET. Revista Electrónica de Veterinaria, 10(4), 1-4.
- Font i Pla, X. (1992). Tétanos en el perro. Clínica veterinaria de pequeños animales, 12(3), 0181-190.
- Sánchez, M. (2018). Presentación de un caso de tétanos en un canino. (Tesis de especialidad, Universidad Católica de Córdoba).