Skelning hos hundar: orsaker och behandling
Precis som hos människor är skelning, även kallad strabism, hos hundar en ögonstörning där ögonen inte ser i samma riktning på samma gång.
Trots att det betraktas som ett fel är strabism en önskad egenskap hos vissa hund- och kattraser, och till och med i vissa mänskliga kulturer.
När vi talar om att detta är en störning, menar vi inte att djuret är vanställt. Snarare så kommer problemet från något som har gått fel med musklerna som håller ögat på plats.
Detta kan vara ärftligt eller ibland vara på grund av någon annan fysisk orsak, till exempel en tumör eller en infektion.
Musklerna som rör ögongloben
Däggdjurs ögonglober har sex muskler som stödjer dem i varje öga. Det är musklerna som får ögat att röra sig i olika riktningar. Dessa muskler kan klassificeras i följande grupper:
- Rektus (raka) muskler. Det finns fyra: de undre, övre, mediala och laterala rektusmusklerna. Dessa muskler är fästa vid sclera (den vita delen av ögongloben) med hjälp av senor. De undre och övre rektusmusklerna, Rectus abdominis, får ögat att röra sig upp och ner. De mediala och laterala musklerna tillåter ögat att röra sig från sida till sida.
- Tvärgående muskler. Det finns två av dessa: de undre och de övre tvärgående musklerna. Kombinationen av dessa muskler gör så att ögat kan rotera, antingen med- eller moturs.
- Tillbakadragningsmuskler (räknas inte bland de 6 musklerna som gör så att ögongloben rör sig). Dessa styr ögonlockens rörelse.
När alla muskler fungerar korrekt kan ögonen rör sig tillsammans på samma gång och i samma riktning. Strabism uppstår när en eller flera av dessa muskler inte fungerar korrekt.
Det finns olika typer av strabism, beroende på vilken riktning det drabbade ögat eller ögonen tittar mot (felinställning).
- Divergent: ögat tittar mot kinden.
- Konvergent: ögat tittar mot näsan.
- Hypertropi: ögat tenderar att titta uppåt.
- Hypotropi: ögat tenderar att blicka nedåt med pupillen riktad mot golvet.
Orsaker till skelning hos hundar
Orsakerna till skelning hos hundar är många och varierande. Tyvärr finns det inget botemedel för alla typer av strabism som kan drabba hundar.
Denna störning hos hundar anses nästan alltid vara en defekt, även om det kan vara en ärftlig egenskap kopplad till vissa raser.
I vilka hundraser tenderar strabism att förekomma? Bland de vanligaste raserna som är drabbade är shar pei, irländsk varghund, akita och mops.
Hundar drabbas ofta av strabism på grund utav att den raka mediala muskeln ersätts med fibrös vävnad under tillväxtprocessen. Detta hindrar senare korrekta ögonrörelser.
Bortsett från ärvda problem eller onormal muskeltillväxt finns det också vissa sjukdomar relaterade till immunsystemet som kan provocera skelning.
Det är t.ex. fallet med immunmedierad myosit (muskelinflammation). När detta inträffar i ögonmusklerna så kan strabism uppstå. Ibland kan det till och med orsaka en onormal utbuktning av ögongloben.
Problem relaterade till sköldkörteln kan också orsaka strabism.
Tumörer är en annan möjlig orsak till skelning hos hundar. En tumör som förekommer nära ögongloben, eller till och med inuti ögat, kan sätta press på de olika yttre ögonmusklerna.
Dessa muskler fungerar då inte som de ska, vilket får ögat att röra sig onormalt.
Ibland kan att se i kors vara resultat från trauma. Det har förekommit olika fall av hundar med frakturer i det zygomatiska benet (benet som ligger precis under ögat som förenar kraniet med käkbenet) som utvecklar svår strabism.
Slutligen kan vissa sjukdomar eller störningar relaterade till nervsystemet också orsaka strabism hos hundar.
Till exempel så kan osammanhängande sammanslagning av nerverna, eller ett stort problem som vätskeutbyggnad i hjärnan, bidra.
Behandling för skelning hos hundar
Behandlingen för strabism kommer alltid att bero på vad som orsakar problemet.
När en medfödd störning eller ett ärftligt tillstånd är orsaken kan det kräva en liten operation eller helt enkelt behandling för att förstärka musklerna runt ögat.
Om strabismen å andra sidan är orsakat av en sjukdom så är det troligt att problemet kommer att försvinna på egen hand om sjukdomen i sig blir behandlad.
Om det inte blir bättre så kan musklerna ha skadats och kan därmed behöva antingen operation eller terapi.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Allgoewer, I., Blair, M., Basher, T., Davidson, M., Hamilton, H., Jandeck, C., … & Shelton, G. D. (2000). Extraocular muscle myositis and restrictive strabismus in 10 dogs. Veterinary ophthalmology, 3(1), 21-26.
- Salinas, E. M., Rosales, M. D. L. L. M., & Estrada, X. Z. (2004). Caracterización histológica y ultraestructural de meningoencefalomielitis granulomatosa en dos perros. Veterinaria México, 35(4), 307-315.
- Salvador, C. R., & Martínez, M. E. G. (2013). Anatomía Veterinaria. 8. Anatomía del ojo (globo del ojo y órganos accesorios) en las especies domésticas. REDUCA, 5(2).
- Drobatz, K, Beal, M. & Syring, R. (2015). Manual de manejo del trauma en el perro y el gato. Inter-Médica: Buenos Aires.