Horners syndrom hos hundar: symtom, diagnos och förebyggande åtgärder

Skriven och verifierad av Biolog Ana Díaz Maqueda

Senaste uppdateringen: 22 december, 2022

Horners syndrom hos hundar är en sjukdom som påverkar de nerver som förbinder ögat med hjärnan samt ansiktsmusklerna. I allmänhet visar det sig bara på ena sidan av ansiktet, men i sällsynta fall kan det vara bilateralt.

Även om det är en sjukdom som kan förekomma hos alla hundraser så har golden retriever och Cocker spaniel en högre förekomst. På följande rader berättar vi vad som orsakar denna sjukdom, vilka de vanligaste kliniska tecknen är och vilka möjligheter till förebyggande åtgärder som finns.

Vad innebär Horners syndrom?

Horners syndrom är egentligen en grupp anomalier som påverkar rörelsen av specifika ansiktsmuskler. Det orsakas av en funktionsstörning i de nerver som reglerar dessa rörelser, så att de blir oregelbundna och överdrivna.

Orsaker till Horners syndrom hos hundar

Horners syndrom hos hundar uppträder då några av de nerver som går från ögat till hjärnan skadas. Även om det finns många faktorer finns det 3 vanliga skador som kan orsaka syndromet. Vi anger dem nedan.

1. Central skada (första ordningen)

Vid en central skada skadas nerven någonstans innan den lämnar ryggmärgen. De vanligaste orsakerna som framkallar detta är tumörer i märgen, hjärntumörer eller trauma i denna region. Förutom Horners syndrom kan andra neurologiska tecken uppstå, till exempel motorisk inkoordination eller lutning av huvudet.

Denna typ av skada kan uppträda som en effekt av trauman, infarkter, neoplasier eller inflammatoriska sjukdomar. Det är dock ganska sällsynt att dessa angrepp på nervsystemet orsakar Horners syndrom.

2. Preganglionär skada (andra ordningen)

Skadan har orsakats i de nerver som leder från märgen till synapsen – korsningen mellan en neuron och en annan. Denna skada uppstår vid nacktrauma, tumörer i halsregionen, infarkter eller inflammatoriska processer. Det är också möjligt att denna typ av skada uppkommer som en följd av bröstkorgsoperationer, skada av strypning eller bett.

3. Postganglionär lesion (tredje ordningen).

Skadan uppstår mellan synapsen och ögat. De vanligaste orsakerna till denna typ av skada är att rengöra hundens öra med för stor kraft eller skada djurets mellanöra. De flesta postganglionära skador har dock en okänd orsak.

De flesta hundar med Horners syndrom uppstår av postganglionära skador. Faktum är att en stor andel av fallen orsakas av otit, eftersom neoplasmer och skador i detta område av örat inte tenderar att orsaka problem med nerverna.

Kliniska symtom på Horners syndrom hos hundar

De kliniska symtomen på Horners syndrom liknar i hög grad andra okulära sjukdomar. För att ställa en bra diagnos är det absolut nödvändigt att en veterinär som är specialiserad på neurologi ingriper.

De märkbara tecknen hos hundar som lider av sjukdomen är koncentrerade till det drabbade ögat och I vissa fall även i det intilliggande området. Några av de vanligaste är följande:

• Nedhängande ögonlock.
• Sammandragen pupill eller miosis.
• Ögat sjunker in, så kallad enophthalmos.
• Exponerat eller framskjutet tredje ögonlock, även känt som konjunktival hyperemi.
• Varmare pinna (sällsynt).

Många neurologiska skador eller effekten av vissa läkemedel kan ge samma kliniska tecken. Därför är det viktigt att en neurolog, utöver den vanliga veterinären, undersöker djuret.

Specialiserad diagnos

Alla veterinärer kan diagnostisera syndromet utifrån kliniska tecken. Men eftersom dessa kan uppträda vid flera olika sjukdomar är det avgörande att ta reda på vad som händer på neurologisk nivå, och var skadan har uppstått.

I allmänhet uppskattar man att ungefär hälften av fallen av Horners syndrom hos hundar har ett idiopatiskt ursprung. Detta innebär att det inte finns någon avgörande orsak, eftersom skadan kan bero på olika sjukdomar eller tidigare skador.

Det läkemedel som används för att ställa diagnosen är fenylefrin.. Några droppar administreras i ögat och om alla tecken och symtom försvinner har skadan uppstått på postganglionär nivå. Om ögat inte reagerar är andra diagnostiska tester nödvändiga.

Röntgenbilder från bröstkorgen, blodprov, andra farmakologiska tester och till och med magnetröntgen kan bli nödvändiga för att hitta den skada som orsakar syndromet. När missförhållandet väl har hittats är det dags att definiera tillvägagångssättet samt möjliga behandlingar.

Behandling och förebyggande av Horners syndrom hos hundar

Behandlingen av syndromet beror på var den neurologiska skadan har uppstått. Oftast är behandlingen inte av avgörande betydelse, eftersom kroppen har kapacitet att hantera skadan på egen hand. När det gäller tumörer är prognosen dock reserverad och kirurgiskt ingrepp eller administrering av kemoterapi kan bli nödvändigt.

När nervskadans ursprung beror på en öroninflammation, en ryggradssjukdom eller en inflammatorisk process är det första man måste göra att kontrollera denna affekt. Därefter ges läkemedel för att kontrollera symtomen, till exempel fenylefrin, samt konstgjorda tårar för att upprätthålla smörjningen i ögat. Vanligtvis försvinner syndromet i dessa situationer efter cirka 6 månader.

De flesta fall av hundar som lider av Horners syndrom har idiopatiska orsaker. Detta innebär att man inte vet vad som har orsakat syndromet och att det helt enkelt dyker upp från en dag till en annan. Som du kan föreställa dig gör detta behandlingen mycket komplicerad och prognosen beror på hur hunden reagerar på läkemedlen.

Ibland kan hunden ha blivit biten i nackregionen eller drabbats av ett kraftigt örondrag under ett slagsmål. Detta kan också orsaka syndromet. Med tiden och när skadan är läkt kommer syndromet att försvinna. Hur som helst är regelbundna veterinärbesök och god ögon- och öronhälsa det bästa förebyggandet.