Karaktärsdrag hos och utbredning av matamatasköldpaddan

Skriven och verifierad av Advokat Francisco María García

Senaste uppdateringen: 21 december, 2022

Matamatasköldpaddan är även känd som enbart matamata och tillhör chelidae-familjen. Den är för närvarande den enda erkända arten av sin sort.

Matamatasköldpaddan är unik och omöjlig att förväxla på grund av sitt märkliga utseende. Den är annorlunda jämfört med de flesta sköldpaddor, som kan se söta och oskyldiga ut. Denna art kan däremot skrämma folk som inte vet vad det är för något.

Näst kommer vi att berätta mer om den ovanliga matamatasköldpaddan: dess fysiska karaktärsdrag, beteende, levnadsmiljö och fortplantning.

Fysiska karaktärsdrag och taxonomi för matamatasköldpaddan

Morfologiskt karaktäriseras matamatan genom sitt stora, avlånga, triangelformade och platta huvud. Dess nacke är också platt och lång och den är längre än sin ryggrad, vilket beskyddas av sitt skal. Dess nackes sidor har några spetsar som får den att se ut som en såg.

Huden är täckt med bulor för att få den att se oattraktiv ut. Du kan även se ett par morrhår och två tilläggsfibrer på dess haka.

Dessa så kallade “hudfjäll” är väldigt viktiga för den här reptilens dagliga liv. Eftersom den ser så konstig ut kan matamatasköldpaddan lyckas kamouflera sig lätt i sin omgivning. Den kan passera obemärkt för möjliga rovdjur.

Matamatasköldpaddans nos är väldigt slående på grund av dess tubformad, avlånga form. Den ser ut som ett horn. Dess nos fungerar som en snorkel och tillåter sköldpaddan att förbli under vatten i flera timmar utan att vara tvungen att komma upp för luft.

Matamatans skal mäter cirka 43 cm hos vuxna hanar. Dess dominerande färg kan variera mellan mörkbrun och svart. Dess buksköld är smal, märkbart bakåtvinklad och kort framtill.

Könsdimorfism

Den största skillnaden mellan könen hos matamatasköldpaddan är formen på deras buksköld. Hanarnas buksköld är märkbart mer konkav än honornas. Dessutom är dess svans längre och tjockare.

Matamatans livsmiljö

Detta är en sköldpadda som ursprungligen kommer från sötvatten i Sydamerika. Den finns i stor utsträckning Amazonas och Orinocos flodområden. Dessutom finner man den i Brasilien samt områden av Colombia, Peru, Venezuela, Ecuador och Guyana.

Matamatasköldpaddan föredrar påtagligt det lugna vattnet i floder, dammar och träsk, likväl som avloppssystem. De lever vanligtvis i grunda områden eftersom deras nos måste nå ytan så att de kan andas.

Intressant nog har matamatasköldpaddan planterats in artificiellt i vissa dräneringskanaler i sydöstra Florida, USA – detta är förmodligen ett resultat av illegal handel med exotiska djur. Antalet matamatas i det området är än idag okänt.

Matamatasköldpaddans diet

Dessa sköldpaddor är strikt köttätande. Deras diet baseras mest på konsumtionen av ciklider och ryggradslösa vattendjur. Deras jaktteknik är intelligent och opportunistisk: de dra nytta av sin förmåga att smälta in i sin omgivning för att jaga.

Matamata kan spendera timmar praktiskt taget orörlig under vattnet med sin hals lyft och kamouflerad av sin omgivning. När den identifierar sitt byte skjuter den ut sitt huvud och öppnar sin mun så mycket den kan. 

Den här rörelsen skapar en lågtrycks-“mikromiljö” som suger in bytet i sköldpaddans mun. Sedan stänger sköldpaddan snabbt munnen och sväljer bytet. Därefter släpper den sakta ut vattnet.

Fortplantningen hos matamatasköldpaddan

Fortplantningssäsongen hos matamata sker en gång om året med vårens ankomst på de södra breddgraderna. Hanar och honor möts för att para sig från början av oktober till mitten av december.

Före parningen har hanarna en tendens att sträcka upp sitt huvud upprepade gånger och öppna och stänga munnen på samma gång. Han kan också sträcka på sina lemmar och kasta sitt huvud i hennes riktning för att få hennes uppmärksamhet.

Efter parningen är honan dräktig i cirka 200 dagar. I slutet av den perioden lägger hon mellan 12 och 20 sfäriska ägg. De är väldigt sköra och måste läggas ned med stor försiktighet.

Avkomman är liten och dess buksköld och de nedre kanterna på dess skal har en rosa eller lätt rödaktig färg. Deras hörsel och känsel är väldigt välutvecklade, men de har en tendens att ha dålig syn. Deras känselnerver i hudvecken hjälper dem att upptäcka rörelser i sin omgivning.

I fångenskap kan matamata leva i ca 35 år. Deras normala livslängd i sin naturliga livsmiljö är dock fortfarande okänd. Forskare uppskattar att de lever 15-20 år.