Daggklor: varför har egentligen mastiffer dem?

23 februari, 2019
I vissa fall är daggklor oanvändbara. De kan dock hjälpa större hundar att hålla balansen bättre.

Har mastiffer tummar? Under den långsamma evolutionsprocessen förändras och anpassas kroppsdelar. Vissa delar befinner sig dock i limbo eller kvarstår på kroppen även om de inte längre fyller någon funktion. Ett exempel på detta är mastiffens daggklor.

När det kommer till oanvändbara kroppsdelar hos människor kan du tänka på svanskotan eller blindtarmen. Svanskotan visar oss att människor vid någon tidpunkt hade svansar. Blindtarmen hade kanske en funktion i matsmältningen någon gång i det förflutna.

Vad är daggklor?

Intressant nog har vissa hundar ”tummar”, men de behöver inte längre dessa bihang. Mastiffer har fortfarande daggklor, eller ”sporrar”, som kanske kan ha haft någon funktion i det förflutna.

Sällskapshundar har fyra primära tår på sina tassar. Mastiffer har dock en femte tå på sina framben. Det är samma position som man hittar en tumme på den mänskliga handen. Det är kanske därför som folk refererar till dem som hundars tumme.

Den femte tån är mastiffens daggklo. Du kanske dock har noterat att deras daggklor marken inte rör marken medan mastiffen går eller leker. Så vad är den här extra tån avsedd för?

daggklor

Vad är daggklon till för?

En mastiffs daggklo har flera funktioner. Dessa funktioner är dock mindre, såsom att hjälpa dem att hålla balansen när de rör sig i ojämn terräng eller kommer tillbaka upp på land efter att ha simmat.

Daggklon ger mastiffen hjälp och kontroll när den rengör sig, speciellt när den tvättar sitt huvud och ansikte. Du kanske också har märkt att din hund använder sina daggklor när den håller i sin favorit tuggleksak.

Och den bakre daggklon?

Många människor tror att daggklor är lösa, värdelösa bihang. Denna lilla klo på baksidan av en hunds bakben är en bakbensdaggklo.

Du kan se evolutionen pågå mitt framför ögonen bara genom att observera en hunds bakre daggklor. Alla mastiffer har daggklor på frambenen, men deras daggklor på bakbenen är genetiska avvikelser.

Medan daggklor på frambenen hör samman med ben och senor på frambenen på en hund, gör inte de bakre daggklorna någonting alls. De främre har begränsade men distinkta funktioner, men de bakre har ingen funktion alls.

De bakre daggklorna – om de inte har blivit avlägsnade – återfinns högre upp på bakbenen. Dessa klor sitter fast vid benet med ingenting mer än en liten skinnbit. De har inget ben eller ligament som fäster dem vid benet.

Mastiffer med dubbla daggklor

Så ovanligt som det låter så finns det mastiffer som föds med dubbla daggklor på båda bakbenen. Faktum är att för vissa mastiffer var de dubbla daggklorna inte bara närvarande, utan ett standardkrav på rasen.

Hund i gräset

Det finns andra hundraser som ibland har dubbla daggklor. Några exempel på det är anatolisk herdehund, australiensisk herdehund och isländsk fårhund. Vad har dessa hundar gemensamt? De är alla stora, arbetande hundar som använder daggklorna för stabilitet.

Att ta bort de bakre daggklorna

Precis som svanskotan och blindtarmen hos människan har vi en tendens att bara märka av daggklorna när de skadas. Eftersom de bakre daggklorna inte har någon verklig substantiell koppling till kroppen hos många hundar, fastnar saker lätt i dem.

Detta kan få daggklorna att slitas upp, vilket kan leda till blödning och smärta. Följaktligen avlägsnar vissa ägare dem på kirurgisk väg. Att ta bort de bakre daggklorna på din valp eliminerar risken att den skadar sig på grund av dem senare i livet.

Att göra sig av med daggklorna är vanligt, även om det inte är allmänt eller nödvändigt ur en medicinsk synvinkel. Under en valps första veterinärbesök kan veterinären avlägsna dem.

När det görs tidigt i livet är smärtan minimal och återhämtningstiden snabb. Kirurgiskt avlägsnande av de bakre daggklorna i tidig ålder är att föredra framför att vänta tills hunden är äldre. En sådan väntan innebär bara att ingreppet kommer att bli dyrare och smärtsammare för djuret.