Varför är den mexikanska vargen utrotningshotad?

Att dela livsmiljö med rovdjur är komplicerat, särskilt för dem som äger boskapsfarmer. Konflikten mellan människa och djur illustreras perfekt av situationen för den mexikanska vargen, som är utrotningshotad på grund av människans ekonomiska intressen.

I den här artikeln får du lära dig mer om denna hundart, samt om de hot den står inför och de bevarandeinsatser som man gör för att rädda bestånden. Missa inte detta tillfälle att lära dig mer om denna magnifika varg.

Den mexikanska vargens egenskaper

Den mexikanska vargen (Canis lupus baileyi) är ett mindre hunddjur än andra medlemmar i släktet Canis. Den är inte mer än 80 centimeter lång och väger endast cirka 45 kilo som mest. Dess päls är brunaktig med ljusgula och gråaktiga toner längs kroppen.

Dess utbredningsområde (före beståndet minskade) sträckte sig från Sonoraöknen, Chihuahua och centrala Mexiko till västra Texas, södra New Mexico och centrala Arizona. Den mexikanska vargen föredrar relativt fuktiga miljöer, vanligtvis tempererade skogar och gräsmarker.

Liksom alla underarter av varg är Canis lupus baileyi en strikt köttätare. Dess favoritbyte är vitsvanshjort, som vargflockarna jagar i grupper med perfekt samordning. Det är emellertid svårt för dem att få tag på stora byten, så dessa vargar är noga med att äta så mycket som möjligt i ett svep.

En varg kan fasta i två veckor tills den får tag på ett byte.

Den sociala strukturen i mexikanska vargflockar är hierarkisk och ett alfapar leder och ansvarar för att försvara gruppen. Varje grupp avgränsar och försvarar ivrigt sitt revir, samt patrullerar gränserna och markerar dem med urin och klo- samt tandmärken.

Vad gäller fortplantning så varar honans dräktighet i cirka 65 dagar och honan föder 4 till 7 valpar. Dessa är blinda och döva vid födseln och är helt beroende av mamman under sina första levnadsveckor. Honan tar hand om dem i lyan och fadern vakar över omgivningen.

Varför är den mexikanska vargen utrotningshotad?

Den mexikanska vargen har varit hotad sedan 1976. Då fanns det färre än 50 levande vargar. Flera orsaker ledde till denna oroande nedgång:

• Minskat antal bytesdjur och förlust av livsmiljöer på grund av att människan har tagit över deras territorier.
• Konflikter med människor: På grund av brist på föda brukade mexikanska vargar jaga boskapshjordar, så de blev offer för flera avlivningar.
• Giftiga fällor och lockbeten: Många boskapsuppfödare använde dessa tekniker för att bli av med dem.
• Användning av bekämpningsmedel på grödor: Vissa av dem, t.ex. Natriumfluoracetat, dödade vargar som vandrade in i människornas bosättningar i jakt på mat.

Det fanns en tid på 1950-talet då den mexikanska vargen var utrotad i det vilda. På sjuttiotalet inledde man bevarandeinsatser, eftersom man vid denna tidpunkt tog upp arten på listan över utrotningshotade djur.

Bevarandestatus för den mexikanska vargen

Mellan 1970- och 1980-talet genomfördes AZA Mexican Wolf SSP Plan for the Survival of the Mexican Wolf. För detta ändamål inledde man ett program för uppfödning i fångenskap utgående från de få individer som man kunde fånga i det vilda.

Planen syftade till att återinföra individer i deras naturliga livsmiljö, dock var det inte förrän under 2000-talets första decennium som programmet bar frukt. Detta är de mest relevanta uppgifterna om denna process:

• 2012: I de områden som fredats för dem registrerade man minst 75 mexikanska vargar och 4 reproducerande par.
• 2014: Den första vargvalpen blev född i det vilda sedan man inledde återhämtningsplanen.
• 2015: Ett bestånd på mer än 100 vargar rapporteras i sydvästra New Mexico och sydöstra Arizona (USA). Detta innebär en 31-procentig ökning av antalet sedan 2013.
• 2016: Sista officiella räknandet. Vid denna tidpunkt rapporteras det finnas 21 vilda vargar inom Mexiko och 15 valpar från 3 olika kullar som fötts i det vilda.
• 2017: Den första varg som blev född i det vilda och överlevde till reproduktiv ålder parar sig med en hona som blev återinförd från fångenskap och producerar en frisk kull.

Vissa aktörer märkte hur viktig ekonomin är för bevarandet av den mexikanska vargen, så man satsade på att sprida medvetenhet och be om hjälp från den mänskliga befolkningen. Grundandet av miljöutbildningscenter och utvecklingen av turismprogram möjliggjorde ekonomiska fördelar.

Dessa återhämtningsprogram för arter är ett tydligt bevis på att det är möjligt att samexistera med vilda djur, och så småningom blir befolkningen medveten om det arbete som köttätande djur utför i ekosystemet. Dessa framsteg i det allmänna tänkandet ger hopp för alla de arter som i dag lider av människans påverkan.