Latastes huggorm förtjänar inte sitt dåliga rykte

Skriven och verifierad av Biokemist Luz Eduviges Thomas-Romero

Senaste uppdateringen: 21 december, 2022

Latastes huggorm (Vipera latastei) är en art som är typisk i regioner med ett medelhavsklimat. Därför hittar man ormen på Iberiska halvön och i Nordafrika.

Arten är medelstor, och även om den är skygg vidgar den sin nacke för att se större ut när den känner sig hotad. Ifall hotet inte försvinner tvekar den inte att attackera. Om du vill veta mer om denna dödliga men fascinerande orm, läs vidare.

Hur känner man igen latastes huggorm?

Det första man lägger märke till hos detta djur är det triangelformade huvudet. Den har ett litet “horn” på nosen, och har penetrerande ögon med gula eller gyllene irisar. Tänk också på att huggormar, till skillnad från andra ormar, har en vertikal elliptisk pupill. 

Kroppen är relativt tjock, och svansen är proportionellt kort. Den största som registrerats var 73 cm lång, men de flesta är mellan 50 och 60 cm.

Det är viktigt att notera att pigmenteringen är mindre varierad än för de flesta andra europeiska huggormar. Ovansidan är vanligtvis grå till brun. På huvudet har den oftast en mörk, V-formad markering, och längs ryggen har den ett sicksack-mönster.

I kontrast till andra ormar uppvisar latastes huggorm inte någon påtaglig könsdimorfism.

Vad kan man förvänta sig av bettet från latastes huggorm?

Latastes huggorm har ett relativt giftigt bett. Även om det inte är lika giftigt som många andra europeiska huggormars är mängden gift som den utsöndrar desto högre.

Enligt en studie som fokuserade på frekvensen av huggormsbett bland människor i Spanien kom man fram till att totalt 125 fall rapporterades mellan 1965 och 1980. Antalet döda per år på grund av latastes huggorm ligger på mellan tre och sju personer, vilket är väldigt lågt men långt ifrån obetydligt.

Var kan man hitta latastes huggorm?

Arten är typisk i fuktiga, halvfuktiga och halvtorra medelhavsklimat. Den föredrar torra, steniga områden täckta av buskar, men även skogar, djupa sluttningar och stenväggar med lite växtlighet som separerar den från åkrar och ängar.

Under majoriteten av året lever huggormen vanligtvis i öppna skogar och buskage, men på sommaren förflyttar den sig närmare flodstränder, och tillbringar vintern i områden med mindre öppna skogar.

Hot mot huggormens population

Generellt har latastes huggorm både på Iberiska halvön och i Nordafrika en fragmenterad population, med utspridda och isolerade grupper av moderat till låg intensitet.

De huvudsakliga hoten mot latastes huggorm inkluderar:

• Miljöförändringar, t.ex. på grund av skogsbränder, intensifierat jordbruk, växande stadsområden eller vägarbeten.
• Trafikolyckor.
• Förföljelse på grund av en avsky för arten eller för att man anser dem vara skadliga.

Latastes huggorm är en hotad art

Sedan tidens begynnelse har människan dödat ormar på grund av sitt dåliga rykte som farliga och avskyvärda djur. De har också stått i centrum för alla möjliga sorters falska myter och legender.

Utöver detta är de även offer för olaglig handel av samlare och vidskepliga individer. I Portugal fångas och marknadsförs latastes huggorm av vidskepliga anledningar – deras huvuden säljs som amuletter. Det finns dessutom hänvisningar till att denna praxis har pågått sedan medeltiden.

Effektiva försvarsstrategier

För att skrämma bort hot använder latastes huggorm främst kamouflage. Dess gråbruna pigmentering och sicksack-mönster fungerar utmärkt till detta. Det är speciellt användbart i buskage som innefattar ljung, ärttörne och harris.

Huggormens typiskt stilla och diskreta livsstil hjälper den också att undgå upptäckt. När den väl upptäcks försöker den fly, men väl infångad eller inträngd i ett hörn börjar den väsa och kan aggressivt försöka hugga.

Som du kan se är inte alla fördomar sanna. Liksom alla andra djur försöker huggormar bara överleva, och anfaller endast när de inte har något alternativ. Vi måste försöka se bortom dessa orättfärdigade farhågor, för respekt gentemot alla levande varelser – hur farliga de än kan verka – är av största vikt för att bevara vår planets biologiska mångfald.