Pallaskatten: En himalayansk enstöring

Skriven och verifierad av Biokemist Luz Eduviges Thomas-Romero

Senaste uppdateringen: 21 december, 2022

Pallaskatten (Otocolobus manul eller Felis manul), även känd som manul eller stäppkatt, är ett litet kattdjur från Centralasien. Den har fått sitt namn efter namnet på personen som upptäckte den, den tyska zoologen Peter Simon Pallas.

Den är ungefär samma storlek som en tamkatt och har en vacker och högt prisad päls. Dess runda pupiller, liknande de hos stora kattdjur, är ett av artens mest utmärkande drag. Den har korta ben, ett platt ansikte och breda öron, med vilka den skapar några av de roligaste ansiktsuttrycken i kattriket.

Var bor pallaskatten?

Även om pallaskatten går att hitta över hela Centralasien har den en väldigt specifik hemvist. Den har anpassat sig till kalla och torra miljöer och lever därför på stäpper, bergsöknar och i klippiga områden. Den har således bosatt sig på slätter i land som Mongoliet, Ryssland, Pakistan, västra Kina, Sibirien och Tibet. Den går även att hitta i norra Iran och Indien.

Den bosätter sig i grottor, bergssprickor eller i hålor i marken som grävts ut av andra djur, på en höjd mellan 4000 och 5000 meter över havet, men endast i områden utan djup snö. I vissa sällsynta fall har man sett den på lägre höjder.

Pallaskattens päls: Ett skydd, en skönhet och en förbannelse

Pälsen på pallaskatten är väldigt tjock och vacker. Tack vare sin päls kan den skydda sig från frost. Pälsen har tydliga färgvariationer som ändras beroende på plats och säsong, vilket hjälper den att kamouflera sig i sin miljö.

Tonen på pälsen ändras därför beroende på årstid; den är mycket vitare på vintern och mer gråaktig när det inte finns någon snö på klipporna. Pälsen varierar dessutom från askgrå till ockra i olika regioner.

Denna färgvariation har fått vissa forskare att vilja dela upp arten i två underarter. Definitionen av denna klassificering kräver mer ingående studier. Underarterna skulle då vara:

• Otocolobus manul manul, som har den vanligaste pigmenteringen. Den återfinner man hos de flesta pallaskatter, men huvudsakligen i Mongoliet och Kina.
• Otocolobus manul nigripectus, som har tydliga svarta markeringar. Denna hittar man i Tibet, Kashmir, Nepal och Bhutan.

Pallaskattens pälsmönster

Den har vit päls på kinderna. Detta står i kontrast till de svarta fläckarna på pannan och de två mörka linjerna som börjar i ögonvrån och sträcker sig över ansiktet. Den har också mörka ringar runt ögonen och svarta markeringar längst upp på huvudet och pannan. Munnen, hakan och halsen är vita med en svagt rödaktig ton nära överläppen.

Benen och bröstet visar fem till sju tunna svarta ränder som korsar ländryggen tvärgående. Dessa mörka ränder går inte alltid att se vid första anblicken på grund av pälsens densitet.

Den har utöver detta en lång, pälsklädd svans som är svart längst ut, och har vackra svarta ringar längs med hela. Pälsen på magen är nästan två gånger så lång som på ryggen, och tjänar som skydd mot kyla när den ligger ner.

Andra fysiska kännetecken

Pallaskatten är robust, rund och har korta ben. Den blir mellan 50 till 62 cm, med en svans på mellan 21 och 31 cm, och den väger vanligtvis runt 4,5 kg.

Kanske det mest utmärkande med djuret är det stora, platta huvudet. Öronen är små och vinklade lågt. Nosen är längre än hos tamkatter, så pass att den har färre tänder än andra katter.

Livsstil

Den här vildkatten är ett ensligt nattdjur, men kan också vara aktiv vid skymningen och tidigt på morgonen. Enligt experter sover den vanligtvis i bergssprickor och små grottor under dagen. Den söker ofta skydd i hål i marken som andra små djur har grävt, såsom murmeldjur, rävar och grävlingar.

Forskare har noterat att den har en extraordinär förmåga att gömma sig i sin naturliga miljö. Dess ränder och pigmentering gör det enkelt för den att smälta in i omgivningen. Denna kamouflageförmåga är användbar medan den jagar, då den inte springer speciellt snabbt.

Om den känner sig hotad brukar den vanligtvis inte fräsa, utan gnäller och morrar istället när den blir uppskrämd. Ljudet har beskrivits mer som ett ylande från en liten hund än jamandet från en katt. Enligt experter kan den dock spinna som en tamkatt.

Vilka djur föredrar pallaskatten att jaga?

Pallaskatten livnär sig huvudsakligen på små däggdjur kända som pipharar och andra små gnagare. Detta är till fördel för människan, då många anser att pipharar är skadedjur.

Vildkatten är expert på att förfölja och ligga i bakhåll för dessa djur på de klippiga stäpperna där den lever. Den är också känd för att emellanåt äta små insektsätande fåglar.

Den olagliga pälshandeln

Det finns historiska dokument som visar att handeln av pallaskattens päls började 1965, och att i genomsnitt över 50 000 djurskinn blev sålda per år fram tills 1985. Vi bör poängtera att pallaskattens päls inte för tillfället anses vara av hög kvalitet, och därför har ett lågt pris i jämförelse med snöleoparder, lodjur och andra vildkatter.

Hotbild

Pallaskatten är idag utrotningshotad eftersom den blev jagad så hårt fram tills 1980-talet. I Mongoliet är jakt på pallaskatt dock fortfarande lagligt.

I vissa delar av Ryssland och Kina påverkas arten negativt av att de små gnagare och pipharar som de livnär sig på bekämpas som skadedjur och förgiftas.

Det är för närvarande oklart om det största hotet mot arten är jakt, exponering för gift eller det minskade antalet gnagare att äta. Och trots att det finns lagar som skyddar dessa vildkatter förekommer fortfarande tjuvjakt på grund av deras vackra päls.

Avel i fångenskap har hittills heller inte gett mycket resultat, då endast ca 50% av ungarna överlever på grund av att de ofta blir drabbade av toxoplasmos.