Javanoshörningen: Matvanor och utmärkande drag

Skriven och verifierad av Biolog Ana Díaz Maqueda

Senaste uppdateringen: 22 december, 2022

På 1800-talet fanns det ganska många javanoshörningar och arten levde i en stor region på den asiatiska kontinenten. Den förekom i länder som Bangladesh, Myanmar, Thailand, Demokratiska folkrepubliken Laos, Kambodja och Vietnam. Men för tillfället finns endast några få av dem kvar i en liten region norr om ön Java, i nationalparken Ujung Kulon. Javanoshörningen riskerar snart att utrotas på grund av miljöförstörelse samt för att människor fortfarande dödar dem för att stjäla deras horn, som ofta används i traditionell kinesisk medicin.

Utmärkande drag hos javanoshörningen

Anselme G. Desmarest beskrev javanoshörningen (Rhinoceros sondaicus) år 1822. Det var det sista exemplaret att beskrivas och kategoriseras inom fylogeni, på grund av artens sällsynthet och livsstil.

Som du kan se är arten en av de mest utrotningshotade på planeten. Det finns några exemplar i en nationalpark, men lokala organisationer fruktar att de inte kommer att överleva speciellt länge på grund av illegal jakt och inavel. De två underarterna av javanoshörning är redan utrotade (Rhinoceros sondaicus annamiticus och Rhinoceros sondaicus inermis).

Även om javanoshörningen liknar andra noshörningsarter är den mindre och har inte lika tjock hud. Med andra ord har den inte det typiska “pansaret” som är så utmärkande för andra noshörningsarter.

Hanar och honor är ganska lika – honorna kan bli lite större. Deras hud är grå till brunaktig. Det enklaste sättet att skilja mellan könen är att titta på hornet, som antingen fattas eller är mindre hos honorna.

Det här är det näst största däggdjuret i Asien – den asiatiska elefanten är störst. Javanoshörningen har en mankhöjd på ca 170 cm och kan ha en kroppslängd på upp till 4 meter (även om 2-3 meter är vanligare). De varierar i vikt mellan 0,9 och 2,3 ton.

Miljö

Fram tills att arten kategoriserades visste vi bara vad lokala invånare hade att berätta om javanoshörningen. De pratade om en sorts förhistorisk varelse med ett horn. Noshörningarna levde på de mest avlägsna djungelöarna i Indonesien och var mycket svåra att hitta. Endast deras avföring och enorma fotavtryck visade på att de fanns där.

Idag förekommer javanoshörningen i låglandsregnskogar, alltid i närheten av vatten. Dock så brukade de leva på öppna grässlätter och i höga bergsregioner. Forskare hävdar att de inte brukade leva i djungeln, så deras nuvarande miljö är inte optimal.

Vad äter javanoshörningen?

Javanoshörningen är en växtätare. Den behöver få i sig stora mängder varje dag för att upprätthålla sin robusta kropp. Dessutom behöver den stora mängder vatten, vilket är varför den håller sig i närheten av floder och sjöar.

Arten kan äta fiberrika växter om den måste, men föredrar spröda skott. Det är vida känt att den kan böja ner höga växter för att komma åt de gröna knopparna på grenarna, precis som andra asiatiska noshörningsarter. Till detta använder den sin överläpp för att gripa tag i blad och andra växtdelar.

Fortplantning

Hur javanoshörningen parar sig och föder ungar är fortfarande ett mysterium, precis som nästan allt annat relaterat till artens biologi. Vi vet att javanoshörningen lever ensam och att individer endast närmar sig varandra för parning eller för att ta hand om sina ungar.

Enligt studier lever arten mellan 30 och 40 år. Dräktighet varar i ungefär 16 månader och honorna blir könsmogna mellan fem och sju års ålder medan hanarna inte blir könsmogna förrän runt 10.

Det finns tyvärr inte några höga förväntningar när det gäller att försöka bevara och skydda arten. Miljöförstörelsen i den här regionen av planeten är brutal. Därför kommer vi förmodligen inte att hinna lära oss mer om dessa djur innan de utrotas helt.