Indisk pansarnoshörning: Habitat och egenskaper

Skriven och verifierad av Biolog Cesar Paul Gonzalez Gonzalez

Senaste uppdateringen: 27 december, 2022

Den indiska pansarnoshörningen är ett av de mest märkliga däggdjuren som finns, eftersom dess “pansar” och unika horn har lett till att den förevigats i media och konst. Dessutom har dess population utkämpat en intensiv kamp mot utrotning, eftersom flera olika problem har gjort att den är på gränsen till utrotning.

Dess vetenskapliga namn är Rhinoceros unicornis och den är en av de fem typer av noshörningar som finns i världen. Läs vidare och lär dig mer om detta gigantiska exemplar.

Var bor den indiska pansarnoshörningen?

Den indiska pansarnoshörningen brukade vara väl utspridd i närheten av Ganges-, Brahmaputra- och Sind-flodernas alluviala slätter, mellan Indien – Burma och Pakistan. Under 1960-talet minskade dock beståndet, vilket ledde till att den begränsades till Chitwan-dalen. För närvarande är dessa däggdjur begränsade till skyddsområden i Indien och Nepal.

Som nämnts är artens naturliga livsmiljö huvudsakligen alluviala slätter. Den kan dock också leva i träsk och vissa skogar. I allmänhet är ett utmärkt hem för detta däggdjur ett hem som har rikligt med växter och gräs, med ett vattendrag i närheten.

Den indiska pansarnoshörningens fysiska egenskaper

Indiska noshörningar är extremt stora och imponerande djur som kan bli 3,5 meter långa och 1,8 meter höga. Likaså är deras vikt också imponerande, den kan överstiga 2 ton. Dessutom kan den uppnå en hastighet av upp till 56 kilometer i timmen, och i vattnet är den också en utmärkt simmare.

Det utmärkande kännetecknet för detta däggdjur är det koniska hornet som sticker ut direkt från nosen och som kan bli mer än 50 centimeter långt. Dessutom har dess hud flera veck längs kroppen, vilket får den att se ut som om den har en rustning, nästan som en samuraj.

Kroppen hos denna jätte har bruna eller ljusgrå toner, som för det mesta är mörkare på grund av marken i dess livsmiljö. Dessutom är könen mycket lika, men en artikel i den vetenskapliga tidskriften Journal of Mammalogy nämner att de har en viss könsdimorfism. Det verkar som om framtänderna och vissa muskler är bättre utvecklade hos hanarna.

Noshörningen och enhörningen

I forntiden avbildades enhörningen som en häst vars panna hade ett långsträckt, spiralformat horn. Även om noshörningens och detta mytomspunna djurs utseende inte är särskilt lika, tror vissa att den kan ha tjänat som inspiration vid skapandet av enhörningen.

Uppkomsten av varelser med märkliga egenskaper i gångna tider främjades av bristen på bilder som understödde det man såg. Faktum är att den enda informationskällan ganska ofta var de historier som berättades av vissa resenärer, vilka ändrades med tiden. Bland dessa fanns en berättelse som föreställde ett enormt djur med pansarhud och ett horn som nos.

Som du kan föreställa dig så syftade denna berättelse särskilt på den indiska noshörningen. Eftersom man visste så lite om dem trodde man dock att de faktiskt hade en rustning. Detta motiverade konstnären Albrecht Dürer att för första gången göra ett gravyr av denna art utan att någonsin ha sett den. Han överdrev dess drag och gav den ett spiralhorn samt ett metalliskt utseende.

Denna gravyr blev ett av de mest populära verken i Europa år 1515. Fast trots att myten om enhörningen dök upp många år tidigare, tror man att dessa noshörningars existens redan då var känd. Dessutom började vissa författare kalla dessa djur för “monoceros”, med hänvisning till det mytiska djuret.

Beteende

Dessa enorma däggdjur lever vanligtvis ensamma, utom när honorna uppfostrar sina ungar. Detta betyder dock inte att de är konflikträdda. Tvärtom kan de samexistera bra med andra individer, även när de äter. Dessutom är de inte speciellt territoriella. De väljer en viss plats att bo på, men de försvarar den inte så mycket som man kunde förvänta sig.

Även om de inte är aggressiva individer så slåss de ibland med varandra, genom att springa och kollidera med sin motståndare eller utbyta slag med sitt horn. Slagsmål kan betraktas som en vanlig dödsorsak, men de inträffar bara när djuren är stressade eller om populationen är för stor.

Vad äter en indisk pansarnoshörning?

Noshörningar är växtätare och äter därför gräs, frukter, blad och vattenväxter. De använder också både nätter och morgnar för att leta efter mat. De försöker nämligen till varje pris undvika värmen mitt på dagen. Dessutom dricker de ständigt vatten och är förtjusta i att slicka på stenar som innehåller mineraler.

Den indiska pansarnoshörningens fortplantning

Dessa däggdjur kan föröka sig under hela året, men endast dominanta hanar har rätt att para sig. Uppvaktningen kan verka aggressiv, eftersom de blivande föräldrarna rammar varandra som om det vore ett slagsmål, men de skadar sig aldrig allvarligt. Dessutom blir honan undergiven när de är klara och går med på parningen.

Parningen hos denna art består av att hanen bestiger honan under en period på mellan 20 till 75 minuter. Faktum är att efter detta så separerar de båda och interagerar inte med varandra igen. Härifrån fortsätter den nya mamman ensam och börjar med en dräktighetsperiod på 480 dagar.

Vid födseln är kalven cirka 120 centimeter lång och väger mellan 60 till 70 kilo. Utöver detta sker också ett fenomen som man kallar för prägling, vilket innebär att modern och kalven blir mycket närstående, vilket förstärker bandet mellan de två. Slutligen blir ungen självständig efter ett till två år, beroende på om mamman blir gravid igen eller inte.

Bevarandestatus

Internationella naturvårdsunionen (IUCN) klassificerar detta djur som en sårbar art. Tvärtemot förväntningarna har bevarandeinsatserna dock burit frukt, eftersom de lokala myndigheterna i Indien och Nepal är ganska strikta. Tack vare detta har den indiska pansarnoshörningspopulationen återhämtat sig från utrotningens rand på bara några år.

Tyvärr kan vi inte säga att de är utom all fara, eftersom bestånden ofta jagas för sina horn. I populärkulturen används detta däggdjurs horn för att bota olika sjukdomar och är tydligen också ett kraftfullt afrodisiakum. Naturligtvis är allt detta bara grundlösa uppfattningar.

Dessutom är deras livsmiljöer hotade av torka och jordbruk, vilket innebär att deras framtid inte ser så bra ut. Det är dock viktigt att lyfta fram de åtgärder som man har vidtagit för att skydda dem, eftersom de lokala regeringarna inte sparade på kostnaderna och uppnådde goda resultat. På detta sätt har vi sett att det är möjligt att rädda utrotningshotade arter. Det saknas ofta bara mänsklig vilja.