Den utrotningshotade lejontamarinen

Skriven och verifierad av Biokemist Luz Eduviges Thomas-Romero

Senaste uppdateringen: 21 december, 2022

Den vanliga lejontamarinen, eller vanliga lejonapan, (Leontopithecus rosalia) är en medlem i familjen kloapor (Callitrichidae), som vi hittar i Brasilien. Namnet har den fått av sin stora och gyllene man runt sitt hårlösa ansikte.

De utmärker sig från andra apor i gruppen brednäsor med sin pyttelilla storlek. I vuxen ålder väger de bara strax över 500 gram, och de blir inte mer än 40 cm långa.

Var lever lejontamarinen?

Arten begränsas till låglandsskogar längs Brasiliens kust. Klimatet där är väldigt fuktigt, då det regnar i genomsnitt 1500 mm per år.

Aporna håller sig i skogen mellan 10 och 30 meter över marken. De är i behov av och söker sig till tät skog där det finns mycket klätterväxter och frukt. De sover i hål i träden för att skydda sig mot rovdjur.

Gradvis har lejontamarinen förlorat mellan 95% och 98% av sin naturliga miljö. Idag är populationen begränsad till tre små områden i den tropiska regnskogen i sydöstra Brasilien.

• Biologiska reservatet Poço das Antas 
• Biologiska reservatet Fazenda União
• Privat land tack vare skyddsprogram

Lejontamarinen har, till en viss grad, klarat av att anpassa sig till att leva i skövlade och sekundära skogar. Men deras överlevnad är beroende av att hitta tillräckligt med mat under hela året.

Utmärkande fysiska drag

Utöver sin gyllene man och lilla storlek sticker lejonapan ut med sitt hårlösa ansikte, som är platt och har brett separerade näsborrar.

Arten har inte någon könsdimorfism vad gäller storlek. Kroppen är täckt av lång päls som sträcker sig från gyllene till intensivt rödguldig.

Något annat värt att nämna är att lejontamarinen har klor istället för platta naglar. Dessa gör att den kan klänga sig fast på sidan på trädstammar. De ser också till att apan kan röra sig på alla fyra på små grenar, oavsett om den går, springer eller hoppar. Apans rörelser liknar därför mer en ekorres än en primats.

Kost och matvanor

Lejontamarinen har en mångfaldig och allätande kost som består av frukter, blommor och nektar, samt bland annat grodor, fågelägg, sniglar, ödlor, spindlar och insekter.

Tack vare sina skickliga fingrar kan lejontamarinen dra ut sina byten från hålor och andra gömmor.

På grund av deras avlånga händer och fingrar utgör insekter 10-15% av deras kost. De kan röra sig över stora områden (i genomsnitt strax över en kilometer) för att samla ihop tillräckligt med matresurser.

Socialt liv

Lejonaporna är sociala varelser. I naturen hittar man dem i grupper med två till åtta individer, ofta uppbyggda av familjemedlemmar. En grupp består av ett föräldrapar, en eller två barnkullar och möjligtvis även andra släktingar.

Det ska nämnas att dessa primater är territoriella och försvarar sitt revir genom att markera med sin lukt och vokalisera hot. En grupp försvarar hela området runt sitt hem, och detta kan sträcka sig mellan 0,5 och 1 kilometer. Hur stort området är beror på gruppens storlek. Tecken på aggression inkluderar en öppen mun, krökt rygg och en stirrande blick.

Vanligtvis ägnar lejontamariner en stor del av sin dag med ömsesidig pälsvårdnad. Ungarna leker mycket, jagar varandra och brottas.

När det finns mer än en hane i gruppen är en vanligtvis dominant över den andra. De upprätthåller sin ledarställning genom aggressivt beteende. Relationerna mellan olika hanar och honor beror på hur länge gruppen har funnits. En ny främmande hane underkastar sig en redan etablerad vuxen hona.

Fortplantning

Enligt undersökningar är lejontamariner till största del monogama och får ungar en eller två gånger per år. Vanligtvis är det bara den dominanta honan i en grupp som kan få ungar under varje parningssäsong. Dräktigheten varar i mellan 130 och 135 dagar. Honorna når könsmognad efter 18 månader och hanarna efter 24 månader.

De vuxna delar ansvaret att ta hand om ungarna. Vid födseln har ungarna redan öppna ögon och päls. De klamrar sig fast vid moderns päls under de första veckorna och på andra släktingar över en period på 90 dagar. I vissa fall har man observerat att fadern föredrar att ta hand om sina söner.

Syftet med skyddsprogram är att stärka den vilda populationen och behålla en säkert antal i fångenskap i djurparken över hela världen.

Lejontamarinen är en utrotningshotad art

Vilda lejonapor är begränsade till några få platser i sydöstra Brasilien. Hot mot populationen inkluderar illegal handel och jakt, tätortsbebyggelse och utbyggnad av infrastruktur samt introduktionen av exotiska arter.

Den aktuella uppskattningen är att det finns 3200 individer i naturen. Denna siffra anses lovande, då det år 1969 endast uppskattades finnas 150 individer i det vilda. Rapporter indikerar dessutom att det för tillfället finns ca 490 individer uppdelade över 150 djurparker.

Även om överlevnadsgraden för lejontamariner som har blivit återinförda i det vilda har varit uppmuntrande fortsätter förstörelsen av deras oskyddade livsmiljö. Trots framsteg har IUCN varnat att den vilda populationen har ytterst liten chans att växa sig större med tanke på hur mycket av deras miljö som redan har försvunnit.