Hur amfibier andas

Skriven och verifierad av Biolog Samuel Sanchez

Senaste uppdateringen: 22 december, 2022

Amfibier är ryggradsdjur och deras taxonomiska gruppering innehåller cirka 8000 olika arter. Grodor, paddor, salamandrar och maskgroddjur är fascinerande djur, men vet du hur dessa amfibier andas?

Du kanske har hört att dessa djur andas genom huden. Som du kommer att se i följande artikel är detta inte långt ifrån sanningen, men det finns gott om nyanser och mycket att lära sig om denna grupp av ryggradsdjur. Om du vill ta reda på allt om hur andning går till i amfibievärlden, läs då vidare.

Amfibiernas fantastiska värld

Innan vi utforskar andningsmekanismerna hos dessa djur vill vi presentera lite information angående deras fysiologi och taxonomi. Amfibier är en klass som är uppdelad i 3 olika grupper med representanter som är vid liv idag: salientia (grodor, paddor och deras släktingar), caudata (salamandrar och deras släktingar) och gymnophiona (maskgroddjur).

Grodor och paddor är de mest kända representanterna för denna grupp, eftersom mer än 90 % av de 8000 existerande arterna tillhör ordningen salientia. De har ingen svans och har i allmänhet långa, starka bakben och mycket grov hud. Det bör noteras att skillnaden mellan padda och groda inte är av taxonomiskt intresse.

Salamandrar är lätta att skilja från den tidigare gruppen eftersom de har en svans, en mycket mer långsträckt kropp och liknande främre och bakre extremiteter.

Slutligen måste vi markera gruppen maskgroddjur; dessa mycket blyga, sällsynta amfibier är formade som en orm eller mask. Bortsett från paret av tentakler på huvudet har dessa djur inga lemmar, och deras ögon är ofta kraftigt hämmade. De lever under jord och då den här artikeln skrevs hade cirka 200 arter registrerats, vilket indikeras av National Geographic.

Hur amfibier andas

Nu när du vet lite mer om dessa djurs fysiologi är vi redo att ta itu med frågan om hur amfibier andas på allmän nivå.

Andningen hos yngel

Som du kanske redan vet går de flesta amfibier igenom ett yngelstadium i vattnet. Ett av undantagen är arten salamandra salamandra, som ibland föder färdigutvecklade levande unga. I detta skede har grodynglen gälar och deras andning sker helt under vatten.

I fallet med grodor och paddor har ynglen internaliserade gälar täckta av hud som bildar en operkammare med inre gälar ventilerade av spiraklar. Dessa börjar dock tappa framträdande när djuret börjar utveckla sina lemmar, eftersom detta sammanfaller med att lungorna uppstår.

Intressant nog har studier visat att vattnets ytspänning är en viktig regulator för andning hos amfibier under deras yngelstadium. När de är mindre än 3 millimeter långa kan ynglen inte övervinna kraften från vatten-luftbarriären och kan inte dra nytta av atmosfäriskt syre för att utvecklas.

När de når rätt storlek kan grodynglarna bryta vattens ytspänning och börja träna lungorna för livet på land.

Hur andas vuxna amfibier?

Amfibiernas metamorfos kännetecknas av att svansen försvinner hos grodor och paddor och lemmarna utvecklas, men också av återabsorptionen av strukturer. Denna händelse markerar ingen återvändo, eftersom vuxna exemplar vanligtvis inte kan leva hela sina liv under vatten.

Amfibielungor är mycket arkaiska jämfört med de hos däggdjur och fåglar. De har mycket få inre septa och alveolerna är långa, så syrediffusionshastigheten till blodet är mycket låg. Den mekaniska andningsakten utförs genom munpumpning, men detta räcker inte för att försörja djurets vävnader.

Som studier visar är därför huden ofta det viktigaste andningsorganet. Amfibiens hud kan hantera 0 till 100 % av syreupptaget samt 20 till 100 % av koldioxidutsöndringen. Deras hud är mycket tunn och tillåtande för gasutbytet, vilket gör att dessa djur andas nästan uteslutande genom den.

Kännetecken för andning genom huden

Vid denna tidpunkt är det redan mycket tydligt att det mesta av andningen hos amfibierna utförs genom deras hud. Det kan tyckas att denna metod är rudimentär, men ingenting är längre ifrån sanningen. Dessa djur kan reglera blodflödet med hjälp av huden, med vilken de i viss utsträckning kan kontrollera gasutbytet.

Hos många amfibier finns 20 till 95 % av andningskapillärerna i huden. Gasutbyte sker främst i djurets yttersta och tunnaste skikt – epidermis – och denna är i kontakt med resten av djurets kropp genom vener, artärer, venuler och arterioler.

Intressant nog betonar källor som redan citerats att blodflödet till huden minskar när djuret utsätts för luft. Med andra ord, om det saknas fukt i miljön, minskas utbytet av gaser för att minimera vattenförlusten. Vasutvidgningen och vasokonstriktionen i dessa kapillärer kodas av hjärnan och är till viss del frivillig.

Vissa arter som minskar ämnesomsättningen till ett minimum på vintern andas hela tiden (och endast) genom huden.

En grupp som kräver särskilt skydd

Att kunna andas genom huden är en stor fördel, men det har också en mycket tydlig tillhörande kostnad. Eftersom de är tunnare och mer lättgenomträngliga, gör amfibiernas hud dem mer känsliga för miljön och de riskerar att dö av uttorkning om de inte har en vattenkälla i närheten. Av denna anledning är de djur som är helt kopplade till fuktiga miljöer.

Dessutom gör permeabiliteten hos detta organ grodor, paddor, salamandrar och maskgroddjur mycket utsatta för kemikalier och miljöförändringar. Att veta hur amfibier andas och deras beroende av en ren miljö gör att det inte är förvånande att lära sig att 41 % av de amfibier som har upptäckts och analyserats i dagsläget riskerar att utrotas.