Den invasiva oxgrodan sprider sig allt mer över hela världen
Oxgrodan är en invasiv art som återfinns i nästan alla delar av världen. Inte bara är dess födelsetal högt, utan den är även aggressiv. Därför är den kapabel att tränga undan och utrota andra svagare arter. I denna artikel får vi lära oss mer om den invasiva oxgrodan.
Oxgrodan är ett amfibiskt groddjur av ordningen stjärtlösa groddjur (Anura), som tillhör familjen äkta grodor (Ranidae) och släktet Rana. Dess vetenskapliga namn är Rana catesbeiana.
Även om det är svårt att tro så är den invasiva oxgrodan ursprungligen från den östra delen av Nordamerika. Oavsett om det sker avsiktligt eller av en ren tillfällighet så invaderar den nu delar av Amerika och Eurasien. Dess smeknamn, oxgroda, kommer från dess karakteristiska läte, eftersom det låter lite som ljudet från en oxe.
Experter anser att oxgrodan är en extremt effektiv inkräktare. På grund av det faktum att den är svår att få bort från de områden som den invaderar, påverkar den andra arter negativt. Dessutom finns den på listan över världens 100 mest invasiva arter enligt International Union for Conservation of Nature (IUCN).
Den invasiva oxgrodan och dess egenskaper
Den ungefärliga storleken på en oxgroda är mellan 10 och 20 cm. Liksom alla andra amfibier växer den snabbt under de första åtta månaderna av sitt liv. Under denna mognadsprocess ökar dess vikt från ett hektogram till över två hektogram. I extrema fall kan en oxgroda väga upp emot ett halvt kilo.
Dess färg är inte likformig eftersom den kan variera från brun till olika nyanser av grönt. Ofta har den mörkfärgade fläckar på bröstet. Hanen är mycket mindre än honan, och på samma sätt varierar de externa trumhinnorna också beroende på djurets kön. Det vill säga att hanen har trumhinnor som är större än de hos honan, medan honan har ögon och trumhinnor av samma storlek.
Oxgrodan har förmågan att gå i dvala och kan leva i upp till ett årtionde. Dessutom är denna groda en känd bärare av parasiter och sjukdomar, vilket kan påverka inhemska amfibier negativt. Detta är en annan egenskap som gör dem till en farlig invasiv art i ekosystem som inte är deras.
Den ursprungliga området denna art kom ifrån sträckte sig från södra Kanada och söderut längs östkusten i USA ned till nordöstra Mexiko. Men denna art har nu spritts till många fler länder runt om i världen, främst för kommersiellt jordbruk.
Var lever oxgrodan?
I Sydamerika har de upptäckt vilda populationer av oxgrodor i Brasilien, Venezuela, Ecuador, Colombia, Peru, Uruguay och Argentina. I Karibien återfinns de på Kuba och Jamaica samt i Puerto Rico och Dominikanska republiken.
När det gäller Europa så finns de i Spanien, Italien, Tyskland, Belgien, Grekland, Frankrike, Storbritannien och Nederländerna. I Asien hittas de i Kina, Indonesien, Japan, Malaysia, Singapore, Thailand, Taiwan samt på Hawaii och Filippinerna.
Oxgrodan har en fantastisk förmåga att anpassa sig, vilket gör det väldigt lätt för den att leva i olika ekosystem som den inte är född i. Dess naturliga livsmiljöer är fuktiga och fridfulla områden, som sjöar och träsk. Men den kan till och med överleva i fullständigt förorenade områden och under andra ogynnsamma förhållanden.
Beteende och reproduktion
Man har noterat att oxgrodehanen har tre typer av läten. Den har ett revirsläte som tjänar som ett hot och en varning för andra hanar. Den andra typen av läte är för att locka till sig honor. Och slutligen har de ett läte som uppmanar till närkamp.
Denna amfibie äter ett stort antal ryggradsdjur och ryggradslösa djur. Några av deras byten inkluderar möss, alla typer av fisk, ormar, grodyngel, fåglar, fladdermöss, sötvattenskrabbor, sniglar, skalbaggar och även andra oxgrodor. Men dess vanligaste kost består av insekter.
Parningstiden varar i två till tre månader, och hanarna befinner sig vanligtvis på en synlig plats. Detta kan till exempel vara en flodbank, där de kan kalla på honor. För att undvika konflikt med andra hanar håller de sig på avstånd till varandra – cirka 2 till 5 meter.
Efter att en hona har valt en hane lägger hon sina ägg i hans revir. Hanen befruktar därefter. Honan kan lägga upp emot 20,000 ägg i en grupp.
Grodyngel lever i grunt vatten. Kanske beror det på att dessa områden har färre rovdjur. Under detta tidiga stadium äter dessa grodyngel encellsalger, pollen och andra små partiklar.
När de vuxit börjar de äta större saker i sin omgivning med hjälp av sina tänder. Den tid det tar för deras metamorfos beror på det område de växer upp i. I varma klimat kan de mogna inom några månader. Å andra sidan kan det ta upp till tre år på kallare ställen på grund av att det kallare vattnet saktar ner metamorfosprocessen.
Den väntade naturliga livslängden för en groda är åtta till tio år. Däremot finns det undantag där oxgrodor kunnat leva i upp till nästan sexton år i fångenskap.
Den invasiva oxgrodan som art
Invasiva arter är de som kommer från ett område som de tillhör och sedan sprider sig in i ett ekosystem som inte är deras. Dessa inkräktare orsakar skador när de börjar etablera populationer och får avkommor som i sin tur fortplantar sig. Dessutom har de inte rovdjur som kan hålla nere deras överdrivna reproduktion.
Den invasiva oxgrodan orsakar en obalans i ekosystemet eftersom den konkurrerar om utrymme och mat med de inhemska arterna. Ett resultat av detta är att de ursprungliga arterna i ekosystemet får en begränsad reproduktionshastighet.
Dessutom kan de utplåna inhemska amfibier direkt genom att göra dem till byten eller genom att störa deras sökande efter föda. Samtidigt kan de orsaka en obalans i livsmiljön genom att föra med sig sjukdomar och parasiter till ekosystemet.
Denna groda är en bärare av svampsmittan Batrachochytrium dendrobatidis, som ger upphov till sjukdomen chytridiomycosis hos amfibier – en av bovarna som är ansvarig för den globala utrotningen av amfibier.
Dess väldigt mångsidiga kost gör denna groda till ett utmärkt rovdjur. Vart den än tar sig så får den de inhemska arterna att bli utrotade. Detta har varit fallet i många av de länder som oxgrodan har invaderat.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Borges-Martins, M.; M. Di-Bernardo; G. Vinciprova y J. Measey (2002). “Geographic distribution. Rana catesbeiana”. Herpetological Review, 33: 319.
- Boelter, R. A. y S. Z. Cechin (2007). “Impact of the bullfrog diet (Lithobates catesbeianus. Anura, Ranidae) on native fauna: case study from the region of Agudo – RS – Brazil”. Natureza & Conservação, V-2: 115-123.
Denna text erbjuds endast i informativt syfte och ersätter inte konsultation med en professionell. Vid tveksamheter, rådfråga din specialist.