Pelikanål: livsmiljö och egenskaper

Skriven och verifierad av biologen Francisco Morata Carramolino

Senaste uppdateringen: 27 december, 2022

Havsdjupen, där ljus i stort saknas, döljer otaliga hemligheter. I denna värld som är praktiskt taget outforskad och nästan främmande för mänskligt inflytande har faunan utvecklat otroliga former. De är så främmande för vår uppfattning att de är svåra att förstå med blotta ögat. En pelikanål är ett tydligt exempel på detta.

Bland alla dessa monstruösa varelser är pelikanålen (eurypharynx pelecanoides) inte mindre imponerande och förunderlig. Den verkar vara rikligen och väl utspridd, även om den sällan besöks av människor i sin naturliga miljö. På grund av detta är dess biologiska sammansättning fortfarande i stort okänd.

Trots detta har denna art en viss kontakt med människor eftersom hundratals exemplar har fastnat i fisknät sedan 1970-talet, särskilt i Atlanten. Om du vill lära dig mer om denna främmande fisk, dess livsmiljö, egenskaper och bevarandestatus, då inbjuder vi dig att fortsätta läsa den här artikeln.

Pelikanål: livsmiljö

Pelikanål hittas i många havsområden världen över. Den förekommer i tempererade och tropiska hav runt om i världen och upptar ett brett spektrum av djup. Den har hittats mellan 500 och 7625 meter djupt, men den förkommer som vanligast mellan 1200 och 1400 meter.

Detta innebär att de besitter den badypelagiska zonen, midnattszonen, där solljuset inte orkar ner och det nästan är helt mörkt. Detta förhindrar de typiska organismerna som livnär sig genom fotosyntes att överleva, och det finns därför knappast några primära näringsproducenter i denna del av världen. Dessutom är trycket mycket högt och temperaturerna låga.

Allt detta ställer enorma evolutionära krav på djuphavslivsformerna, som har blivit starkt konditionerade och transformerade tills de nådde sina nuvarande utseenden. Dagens pelikanål är ett tydligt exempel på anpassningar till en ogästvänlig miljö, som vi kommer att se nedan.

Fysiska egenskaper

Denna art tillhör ordningen anguilliformes. Därmed kan man säga att det faktiskt handlar om en hål, vilket vi även kan se från några av dess fysiska egenskaper. Emellertid har anpassningarna till badypelagiskt liv avlägsnat den från de mer typiska ålarna.

En pelikanål observeras nästan aldrig levande, eftersom det är mycket svårt för människor att utforska deras ekosystem. Även om den ibland dras upp till ytan av fiskenät så är deras kroppar ömtåliga och bryts snabbt ner genom tryckförändringen under uppstigningen.

Pelikanål kan nå en längd av 50 centimeter till 1 meter. Dess kropp är enkel, plan på sidorna, och helt svart. Den har en lång, fin, piskformad svans som smalnar ju längre den sträcker sig från kroppen. Fenorna är helt frånvarande eller kraftigt reducerade.

Den mest slående aspekten är djurets enorma huvud, som står för större delen av kroppslängden. Den har en oproportionerligt stor mun med gigantiska utskjutande käkar som sträcker sig bakåt. Dessa käkar har ett mycket töjbart membran.

Käftarna kan dras tillbaka lägst kroppens sidor vilket ger ett mer konventionellt ålutseende, men kan också sträcka sig vinkelrätt mot varje sida av kroppsplanet.

Vid vissa tidpunkter puffar en pelikanål kraftigt upp sitt membran, som då upptar nästan hela kroppen. Detta får den att se ut som en ballong eller ett uppblåst grodyngel, med den tunna tillplattade svansen som sticker ut där bak.

Slutligen bör det noteras att ålens ögon är små och sitter på spetsen av huvudet, framför käken. Djurets utseende ter sig utomjordiskt, och kan definieras som groteskt.

Pelikanål: beteende och ekologi

Återigen är mycket lite känt om djurets livsstil. Dess diet har härletts genom studier av maginnehållet. Dieten är inte särskilt selektivt utan inkluderar kräftdjur, bläckfiskar, alger, fisk och diverse marina ryggradslösa djur. Dess enorma mun och flexibla kropp gör att den kan konsumera stora byten.

Fram tills för några år sedan hade människor aldrig sett hur djuret åt. Forskare lyckades dock iaktta hur E. pelecanoides jagade år 2018, en milstolpe för världens marinbiologer som specialiserat sig på underliga varelser.

Dessa videor visar att pelikanål aktivt jagar sina byten. Den stora uppblåsbara munnen ökar chanserna att fånga dess mål. Observationen av detta fascinerande beteende är fascinerande motbevisade tidigare hypoteser vilka föreslog mer passiva strategier.

När det gäller reproduktion så har dessa fiskar äggstockar. Dessutom tros det att de är semelpara. Detta innebär att de endast reproducerar sig en gång under sina liv, varefter de dör och ger plats för nästa generation. De unga är väldigt små och halvgenomskinliga; de har mycket små organ och saknar röda blodkroppar. Detta unga stadium är känt som leptocephalus.

När de växer genomgår hanarna mycket anmärkningsvärda morfologiska förändringar. Däremot varierar honorna inte så mycket under sin utveckling.

Bevarande

Pelikanål ansågs tidigare vara sällsynt, men nuvarande kunskap verkar indikera något annat. Denna art uppskattas vara levnadskraftig och utgör en dominerande del bland populationerna av djuphavsfisk.

Dessutom har för närvarande inga betydande hot upptäckts mot detta djur. Detta kan bero på de avlägsna ekosystemen det bor i, som är mer skyddade från mänskliga handlingar än många andra. Pelikanål är alltjämt ett frekvent offer för djuphavsfiske i delar av världen.

Lyckligtvis håller den omfattande spridningen och det stora antalet individer dess population säker för tillfället. Följaktligen klassificeras arten som least concern av International Union for Conservation of Nature (IUCN).

Denna märkliga fisk är bara ett exempel på de underligheter vi kan hitta i havens djup. Även om dessa varelser kan vara chockerande, eller  till och med motbjudande, så är de värda våra studier, vår beundran och framför allt sitt bevarande.