Låglandstapirens kännetecken: en kusin till noshörningen

Tapirer är stora däggdjur som liknar vildsvin med en myrsloks näsa. Trots dessa likheter är de faktiskt närmare släkt med både noshörningar och hästar.
Låglandstapirens kännetecken: en kusin till noshörningen

Senaste uppdateringen: 05 augusti, 2019

Låglandstapirens kännetecken inkluderar en kropp som liknar ett vildsvins och en nos som liknar en myrsloks. Man hittar främst detta djur i Brasilien, men dess livsmiljö täcker de flesta av de tropiska skogarna i Sydamerika.

Den kan leva från norra Argentina till Venezuela, men det finns ingen låglandstapir i Chile eller någonstans väster om Anderna.

Ordet “tapir” kommer från itapiré – ett inhemskt ord som betyder horn (piré) lika hårt som en sten (ita). I det här fallet hänvisar ordet till djurets stryktåliga hårda hud.

Vissa inhemska kulturer, som till exempel mayaindianerna, ansåg att tapiren vara ett heligt djur.

Låglandstapirens livsmiljö

Detta djur föredrar bergsområden i tropiska skogar, men du kan också hitta det i myrar och låglandsskogar.

Det innebär att den bor på platser som ligger vid havsnivå, och även på platser så höga som 4,500 m.ö.h. Den är en fantastisk bergsklättrare, och ibland skapar den på så sätt rännor där vattendrag kan rinna.

Låglandstapiren gillar verkligen att vara nära vattnet. Den gillar framförallt grunda floder, även om den också är en bra simmare.

Man kan hitta den högsta befolkningstätheten av låglandstapiren i områden med mycket vegetation och cirka 2,030-4,060 mm nederbörd varje år.

Låglandstapirens kännetecken

En vuxen låglandstapir kan väga någonstans mellan 150 och 250 kg. En honas kropp kan bli upp till 219 cm lång, medan en hanes kropp blir ungefär 204 cm.

Det mest egendomliga av låglandstapirens kännetecken är kammen på huvudet. Denna kam går från ögonen till halsen. Tapiren har också lite hår som växer längs toppen av den.

En vuxen tapir är vanligtvis mörkbrun eller rödaktig. En yngre tapir är oftast brun med horisontella vita linjer som försvinner efter sju månader. Den här arten har hovar och en mycket framstående nos.

En ung låglandstapir med vita ränder.

Nosen är helt gjord av mjuk vävnad. Den har färre ben och mindre brosk än andra hovdjur.

Fortplantning

Vi är fortfarande inte helt säkra på dess parningsvanor. Vad vi vet är att när honorna blir sexuellt mottagliga så kämpar hanarna för parningsrätten genom att bita varandras hovar.

Vissa tror att låglandstapiren är polygam, vilket innebär att hanarna kan ha mer än en partner.

En låglandstapirs dräktighet varar vanligtvis cirka 380 dagar, men kan variera från 335 dagar upp till 439 dagar. Dess dräktighetsperiod förekommer var 50-80 dag och varar i cirka 48 timmar. De flesta honor når könsmognad vid 2-3 år.

Den äldsta låglandstapirhonan som någonsin har dokumenterats att föda i fångenskap var 28 år gammal. Låglandstapiren kan också föda ungar när som helst under året.

Den får bara en unge åt gången och den väger 3 till 6 kg vid födseln. Den slutar amma vid 6 till 8 månader, och de flesta ungdjur klarar sig själva vid 18 månaders ålder.

Beteende

Låglandstapiren gillar i allmänhet att hålla sig ensam. Även om den inte är uteslutande aktiv på natten, tenderar den att gömma sig i skogen under dagen och gå ut och leta efter mat på natten.

Under parningssäsongen kan man ofta se den i par såväl som när mödrarna förflyttar sig med sina ungar.

Låglandstapiren har dålig syn men ett starkt luktsinne. Den tenderar att vara blyg, men den är även aggressiv när den kämpar för någon att para sig med eller försvarar sitt revir.

Tapiren kan göra olika ljud för att uttrycka rädsla, ångest eller smärta.

En låglandstapir äter löv i vattnet.

Den gör också olika ljud under parningssäsongen. Den här arten visar aggression genom att fnysa och grymta när den är irriterad.

Tapiren använder också kemiska former av kommunikation. Till exempel så urinerar den och använder ansiktskörtlarna för att markera sitt revir.

Kost

Låglandstapiren ger sig ut och letar efter mat på natten. Den äter frukt, löv och annan vegetation. Men de saker som den älskar mest är spondias mombin – en liten växt som producerar frukt som liknar ett plommon.

Tapiren är alltså en fruktätare och även en potentiell fröspridare för några av de viktigaste fruktträden i dess livsmiljö. Det är för att djurets matsmältningsprocess i allmänhet lämnar hela frön intakta.

Människor jagar detta djur eftersom dess kött tillför mycket protein till kosten hos landsbygdsbefolkningen där den lever.

Människor har också gjort låglandstapiren till ett tamdjur i Brasilien. Där kan man nu se det mer eller mindre tama djuret plöja eller låta barn klättra på dess rygg.

Men om man bortser från människan är dess främsta rovdjur jaguaren, även om krokodiler ibland också kan överraska den. Om tapiren blir skrämd av ett rovdjur tenderar den att fly till vattnet.

Om den å andra sidan känner sig trängd så kommer en låglandstapir att bli aggressiv och springa rakt mot sin angripare.


Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.



Denna text erbjuds endast i informativt syfte och ersätter inte konsultation med en professionell. Vid tveksamheter, rådfråga din specialist.