Ta en titt på arten viscacha och lär dig var den finns

25 juni, 2019
Viscachan jagas ofta för sitt saftiga kött och sin päls. Fortsätt läsa för att lära dig mer om denna stora gnagare.

Lagostomus maximus är det vetenskapliga namnet på arten viscacha – en stor gnagare som lever i vissa delar av Sydamerika. Det är ett socialt djur som använder olika tonlägen för att kommunicera.

Viscacha är den enda levande varelsen av sitt slag som fortfarande existerar

Den är även känd som slätterna viscacha och är den enda levande arten som finns kvar av släktet Lagostomus. Den utgör en del av chincillidae-familjen.

Vi bör dock nämna att viscacha även används för 4 andra typer av gnagare:

  • Cariamanga viscacha (Lagidium sp.) som finns i Ecuador.
  • Den norra bergslevande viscachan (Lagidiu peruanum). Lever i Peru.
  • Den södra bergslevande viscachan (Lagidium viscacia). Den är utspridd över Peru, Bolivia, Chile och västra Argentina.
  • Den orange bergslevande viscachan (Lagidium wolffsohni). Lever i södra Argentina och Chile.

Istället för att överväldiga dig med många detaljer så kommer vi nu stället bara att prata om den vanliga viscachan.

Två Viscachas bredvid varandra.

Egenskaper hos Lagostomus maximus

Denna sydamerikanska gnagare har en stabil och rund kropp som kan bli 65 cm lång. Den har korta framben och fyra fingrar med tjocka klor som den använder för att gräva.

Den står också ut eftersom den har en svart rand längs ansiktet som börjar vid nosen och går längs kinderna. Detta separerar den lägre vita delen (runt munnen) från det övre vita bandet runt ögonen.

Andra egenskaper:

  • Tjockt huvud
  • Stora ögon
  • Mellanstora öron som är breda längst bak och smala vid topparna
  • Kort nos med långa och svarta morrhår
  • Starka bakben som är längre än frambenen. De har tre fingrar med långa klor.
  • Kort, hårig och böjd svans.
  • Kort, mjuk och silvergrå och brunaktig päls. Magen är vit.
  • Hanarna är större än honorna och väger runt 5,5 kg. Huvudet är också mer robust och ansiktet har fler kontraster.

Viscachans hemvist och föda

Dessa gnagare lever på grässlätter och prärier med buskar. Man kan hitta dem upp till 1900 meters höjd. De bildar också kolonier på upp till 50 individer och har en fredlig samexistens, förutom under parningssäsongen. Det finns mellan en till tre vuxna hanar i var och en av kolonierna medan resten är honor och ungar. De tolererar dock inte medlemmar av andra grupper.

De lever i hål i marken som de gräver fram med frambenen. Dessa hål har tunnlar som ansluter till varandra. Dessa tunnlar har flera utgångar och kan täcka en yta av 700 kvadratmeter. Då solen går ner kommer dessa djur upp ur sina hål för att äta. De går dock oftast inte långt bort, och födan utgörs av örter, buskar och frön.

Bo under marken.

Fler detaljer om Viscacha

Honorna blir parningsbenägna under hösten. Det är då hanarna börjar slåss våldsamt med varandra. Då de hittar en hona så kommer de para sig i tunnlarna. Efter fem månaders dräktighet föds två ungar som väger runt 200 g.

Hanarna når sexuell mognadsålder efter runt 1,5 års tid. Efter den tiden tenderar de unga att lämna boet och gräva sina egna hem. Honorna, som blir könsmogna efter runt 8-12 månader, stannar i den koloni där de fötts.

En art som jagas för sitt kött och sin päls

Viscachan har en förväntad livslängd på mellan 7 och 8 år, och har för det mesta inte några problem med att överleva. På vissa platser har den dock börjat försvinna p.g.a. att man jagar den för mycket. Den är eftersökt p.g.a. pälsen och köttet, som sedan marineras.

De hotas även av översvämningar. Inom vissa regioner försöker man utrota dem eftersom de påverkar skörden.

Ledesma, K. J., Werner, F. A., Spotorno, A. E., & Albuja, L. H. (2009). A new species of mountain viscacha (chinchillidae: Lagidium meyen) from the Ecuadorean andes. Zootaxa.

Branch, L. C., Villarreal, D., & Fowler, G. S. (1994). Factors influencing population dynamics of the plains viscacha (Lagostomus maximus, Mammalia, Chinchillidae) in scrub habitat of central Argentina. Journal of Zoology. https://doi.org/10.1111/j.1469-7998.1994.tb01580.x